«
»

Minde i pressen, Renoveringen

Allt om konsten att…

06.01.86 | 1 Comment

860600utsikten.jpg

rubrik-byta-bord.jpg

860600spanten.jpg

Artikel införd i På Krys & Till Rors, nr 8 1987.

byta-bord-i-aalbaek-faximil-farg.jpg

  • Klicka i bilderna för förstoring.
  • Händelserna beskriver sommaren 1986.

    Text och foto Kjell Fornander.

    Aalbaek ligger på Nordjylland, precis mitt mellan Frederikshavn och Skagen, längst inne i den mjukt rundade bukt som den givit namn åt. Det är ett platt jordbrukslandskap utan särskilda åthävor. De barska sandhedarna börjar först några kilometer längre norrut, ungefär i höjd med Hulsig. Förr i världen gick landsvägen inte längre än hit till Aalbaek. De som skulle vidare till Skagen fick ta sig fram längs stranden.

    Men det är en enastående strand. Oförstörd sträcker den sig fyrtio kilometer längs rent och klart vatten. Inte ett hotell, inte en vindsurfingskola skymmer sikten.

    Byn är utspridd – åt var och en hans egen trädgård, är ju parollen i Danmark – och vänder sig egentligen åt landsvägen, en bit inåt land. För den som kommer från havet är det svårt att först se någonting alls. Sedan ser man kyrktornet och slutligen, när man är riktigt nära, hamnpirarna och varvets röda bygghall. Någon annan bebyggelse ser man inte förrän man förtöjt och tar sig en promenad inåt land.

    Hamnen är liten och grund. Först kommer den något rymligare yttre, dämpande bassängen, och innanför ytterligare en pir själva hamnen. Här finns en liten auktionshall för landad fisk, men idag bedrivs fisket i småbåtar som binäring. För det riktiga yrkesfisket är väl hamnen numera för liten och det har istället flyttat till Skagen och Hirtshals och Hanstholm. Men där finns ett litet varv, Kurt Sörensens Skibs & Bådebyggeri, som kan ta fyra 25-tons kuttrar på land på samma gång och som åtnjuter det bästa rykte i trakten och som är hektiskt sysselsatt med att underhålla och reparera små, ljusblå danska fiskebåtar.

    Vi var några stycken – Balder, Arne Lind och jag – som var på mansläger i Aalbæk i somras. Det är ju någonting som alla träbåtsägare råkar ut för då och då, och det var ingen. tillfällighet att vi hamnade i Aalbæk.

    Vi känner Kurt Sörensen sedan han var timmerman på Karstens Skibsvaerft i Skagen och var en av dem som var med och byggde Atlantica. I början av 80-talet drog han igång ytterligare ett övermänskligt projekt, att hemma i trädgården själv bygga sig en ny båt efter en ritning av Colin Archer, en 32-fots sköyte från 1906.

    Båten blev klar på ett par år, döptes till Grenen och är en verklig pärla, ett underbart litet smycke, ett hantverk av yppersta kvalitet.

    860600fasaden.jpg

    När Kurt i maj 1985 tog över varvet i Aalbaek, var det en trevlig överraskning. Här hade vi ett lagom stort varv med en mäster med intresse för fritidsbåtar.

    Såga med stämjärnet

    Vår båt är också en sköyte, fast av ursprungligt slag. Det är mycket trevligt att ha en båt som är över 80 år gammal, varje träbit är inpyrd av historia. Fast det innebär emellanåt också en del pyssel. Nu skulle vi byta bordläggningsplankor i förskeppet och kanske också spant.

    Det är ett alldeles särskilt ögonblick när man sätter motorsågen i skrovet. Det är startpunkten för det slutliga och avgörande skeendet efter månader av planering. Härifrån finns det inte längre någon återvändo. Nu öppnar vi skrovet – och det måste fyllas igen. Vi är alla spända och förväntansfulla.

    Det är också först nu som arbetets verkliga omfång kommer att stå klart. Hittills har det varit spekulationer. Nu kommer vi äntligen att få se i vilket skick spanten är, och spunningen och förstäven.

    kurt-med-motorsagen.jpg

    Man skär upp bordläggningen på ömse sidor av varje spant. De lösa bitarna faller ut med drev och beck och allt. Det som är kvar på spanten kräver mer arbete. Här sitter spikar och tränaglar och om spantet är i någorlunda skick sitter de ordentligt fast. Det är en hel dags arbete för två personer att med sågar, koben, huggjärn och släggor få rent på spanten och tvärlaskarna ordentligt ansade.

    “Är detta rötskap?” frågar vi Kurt och lyfter ut den ena jordiga spantbiten efter den andra. “Nej, det är bara ålder”, svarar Kurt vänligt. Och bara han vet skillnad.

    Sent på kvällen var det färdigt. Sjutton plankor var ute, sammanlagt 72 meter bordläggning. Vi skulle behöva byta de tre förligaste dubbelspanten helt och hållet, och ytterligare fem delar av spant längre akteröver.

    arne-1.jpg

    arne-2.jpg

    De första dagarna är mycket hårda. Vi börjar sju på morgonen och håller på till tio om kvällarna, med en timma för lunch och en timma för middag. Det är ett hårt fysiskt arbete – ekstyckena är tunga, verktygen är tunga, arbetsställningarna är ofta tunga. Det är med möda vi kommer ur sängarna de första morgnarna. Kropparna värker och det är först efter ett par timmars arbete som stelheten försvinner.

    Att byta spant är tidsödande och det finns många tillfällen att göra fel. Särskilt framme i förskeppet är smygvinklarna komplicerade och det gäller att tänka rätt i den projektion av mallen på ekstycket som man måste göra, innan det är dags för det ödesdigra arbetet vid den stora bandsågen.

    Allt vi gör blir väl inte perfekt. Kurt blir lite orolig trots allt – någon kan ju tro att det är han som varit framme.

    kurt-och-balder.jpg

    Den värsta valhäntheten försvinner så småningom och vi börjar åter bli vän med tumstockar, huggjärn och elverktyg. Och i samma takt återinträder det tillstånd av lycka som är detta arbetes verkliga belöning. Borta är telefoner och kontor och andra vardagslivets futtigheter. Här är bara här och nu, doftande virke och ett stort hål som skall fyllas. Dagar av arbete, men utan stress. Båtbyggeri kräver målmedvetenhet och uthållighet. Otålig är man bara i början, innan den nya tillvaron så att säga stakat upp sina gränser och möjligheter. Båtbyggeri är ett arbete för kropp och själ.

    Kurt förmanar oss att sköta verktygen noga.

    “Nu kan jag visserligen såga med stämjärnet”, brukar han skoja när han lånat ut verktyg till oss, “men sågen duger inte att hugga med.”

    Jag kan inte längre tänka mig ett liv utan att då och då få arbeta med händerna. Det är den djupaste formen av avkoppling, en form av meditation, en träning inför livet.

    Omvärlden, det som är bortom landsvägen, blir allt oskarpare i konturerna. Vi vandrar mellan huset där vi fått låna ett rum och varvet, med avstickare till pelsevognen och handelsmannen.

    kurt-och-sten.jpg
    Arkaisk värld

    Hamnplanen är mötesplatsen, motsvarigheten till den spanska piazzan. Mest skall man höra att ingenting hänt, det vill säga man vill höra allt som hänt, för att försäkra sig om att ingenting egentligen hänt.

    “Det sker något hela tiden”, brukar våra nya vänner på hamnen säga till oss. Det håller man förstås med om, fast egentligen tycker man att mycket litet sker i Aalbæk. Fast det är inte heller sant. I går fick till exempel Jens Ole femton laxar i garnet, var och en på nio kilo. Det kommer att ge honom 4 000 kronor på auktionen i Skagen. Någon har varit i Fredrikshavn över dagen, en annan i Skagen. Det sker något hela tiden.

    Om övriga Jylland, bortom Frederikshavn, har aalbækborna däremot inte mycket att säga. Köpenhamn existerar bara på sommaren då “köpenhamnarna” dyker upp i hamnen i sina konstiga kläder. Där bortom är mörker.

    En dag är vi så äntligen färdiga att börja bordfylla. De nya spanten är på plats, bultade och klara. Det är en stund som vi har sett fram emot. Det är den riktigt roliga delen av arbetet, då framstegen är stora och påtagliga, och belöningen ögonblicklig.

    Kurt leder förstås arbetet och det är en upplevelse att få arbeta med honom. Han lär oss att, så att säga, läsa virket. Vad man kan få ut ur plankan, hur man skall utnyttja ådringen och fiberriktningen, hur man bedömer knaster, vitved och rötangrepp, hur man tar hänsyn till hur länge den har torkat, Kurt är full av lösningar och trick. Problemet är naturligtvis att varje planka är individuell och bara i undantagsfall passar perfekt till det man skall använda den till.

    Vi hjälper till att släpa de tunga ekstyckena och att såga ut dem. Men höjdpunkten är att få ta ut dem, ångande och doftande, ur bastrumman. De två tumtjocka plankorna, tidigare tunga och motsträviga, är nu mjuka och fogliga och vi kan tvinga in dem i skrovets i flera dimensioner rundade form.

    Vi är alla på samma brädbit och arbetar systematiskt med att pressa den på plats, borra upp för spikarna och att sedan driva i dessa med slägga och porhammare. Det går ganska kvickt att få på plankorna. Det är ett mer tidsödande arbete att malla upp dem och att såga och hyvla till dem. Vår bästa dag får vi på fem plankor.

    För den som har en äldre bruks båt, finns det idag inget bättre alternativ än att gå till Danmark. Danmark har fortfarande kvar en tillräckligt stor flotta av fiskebåtar i trä för att hålla en lång rad varv under armarna. Det byggs fortfarande nya träfartyg i Danmark och varje år utbildas nya timmermän.

    860600kjellsjosatter.jpg

    Varven är ofta små, anläggningarna är inte sällan ålderdomliga, vilket gör att kapitalkostnaderna är låga, och dessutom är prisnivån över huvudtaget lägre än i Sverige och Norge.

    Det är en säreget arkaisk värld att stiga in i. Arbetet på Kurt Sörensens Båd & Skibsbyggeri sker idag i stort sett som det gjort sedan första världskriget. Virket är sämre idag för ingen har råd att ligga på ett trälager medan det torkar, och det har kommit in en del moderna elhandverktyg, men i grunden äger här ett hantverk av mycket ålderdomligt slag rum.

    Man släpar och bär och riggar lyftanordningar för hand, för här finns inte ens en kran. Man sköter det mesta underhåll på bäddar och byggnader själva. Man tillverkar till med själva många av de dagliga handverktygen. Timmermännen äger sina verktyg och de har alla byggt sina egna verktygslådor.

    Datorer, industrirobotar, och för den delen skyddshjälmar är oändligt långt borta. Här gäller bomullsbussaronger, träskor och fåniga hattar, som det just i år råkar stå Hempel på. Här hämtar man ut rullar av tjärdrev ur förrådet och här sjuder beckgrytorna.

    Och det bästa av allt är att detta inte är kulturstödd verksamhet eller annan museal verksamhet. Kurt Sorensen driver sitt varv på en kommersiell marknad, i konkurrens med andra varv. Det fantastiska är att det fortfarande lönar sig att släpa virke och att stå dagar i sträck ute på den vindpinade bädden med drivhammare och järn i höststormar och vintersnöglopp. Att det fortfarande lönar sig att stå och fila upp egg på långa sågband. Att lyfta av bäddningsvagnar med domkrafter och traktor och att stå och röra i en beckgryta.

    citat-nytt.jpg

    Det tog fem arbetsdagar att bordfylla. En sen kväll stod hon där med nya bogar. Men fortfarande återstod mycket arbete. De nya borden skall hyvlas av. Man skall gå runt och borra ut kvistar, tillverka små spunsar, proppa.

    Men det stora arbetet är naturligtvis att driva. Först slår man in bomullsgarn, sedan tjärdrev och därpå lägger man på det kokande becket. När detta har stelnat, måste allt som runnit över i nåten skrapas bort. Det är kanske det värsta av alltihop. Becket skall vara så kallt som möjligt när man skrapar, men då splittras det i gengäld vid varje skraptag i tusentals små flisor och letar sig in under kläderna, ja, in i porerna.

    Sedan är det klart att börja bygga upp färgen. Först en ordentlig mönja, sedan grundfärg och sist lackfärg över vattenlinjen och patent under.

    Sista kvällen stryker vi på patent. Sedan blir vi sittande på däck, varifrån man har en vid utsikt över stranden på båda sidor om den lilla hamnen och över klitterna som försvinner i fjärran. Allt som sagts om det blåa ljuset här uppe, är sant. Snart upplöses horisonten och hav och himmel flyter samman i en allt djupare blå färg. Bundgarnslagets pålar står som ett mörkt staket en bit ut från stranden. I söder sveper ljuset från Hirsholmens fyr.

    1 Comment

    have your say

    Add your comment below, or trackback from your own site. Subscribe to these comments.

    Be nice. Keep it clean. Stay on topic. No spam.

    You can use these tags:
    <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

    :

    :


    «
    »