«
»

Hur det hela började, Renoveringen

Ingen tid för oskulder

04.01.75 | 2 Comments

Sedd i historiens backspegel, kan man säga att olyckan i Moss var det Sanningens ögonblick som det här projektet krävde. Nu avslöjades för första gången fulla vidden av det engagemang – i både tid och pengar – som Minde skulle komma att kräva.

Det var ett bryskt uppvaknande att upptäcka att ingenting egentligen hade blivit skadat i Moss, som ändå inte hade behövt bytas ut. Med tiden skulle vi lära oss att allt från vattenlinjen och upp var – i varierande grad – dåligt och behövde skiftas ut. Och en hel del nedanför vattenlinjen därtill. Men detta låg ännu några år i framåt i tiden.

760500tennkulan.jpg

Ur med maskin.

  • Klicka i bilderna för förstoring.
  • Det här var den första riktiga inspektionen. Det stod klart att vi aningslöst gett oss in på något vi inte förstått omfattningen av… den aningslöshet, förutan vilken så många stora projekt i livet skulle förbli ogjorda.

    Var vi beredda att satsa vad som krävdes? Skulle vi skriva av förlusten och gå vidare med livet? Det var frågorna vi brottades med hösten 1974, allt medan Minde låg under skitiga presenningar vid en kaj på Tjörne Kalv.

    Men vi hade redan kommit för långt för att kunna vända om. Och framför allt, vad vi nu såg var ändå bara en liten del av allt som skulle behöva göras. Det skulle ta ytterligare fem år innan hela sanningen stod klar. Och då var det ännu mycket mera för sent att vända om.

    750400kappen_vack.jpg

    Av med kappen.

    Alltså hyrde vi en nedlagd busstation nere på bryggan i Rönnäng. Här bar vi in vad som var värt att bevara av Mindes utrustning och här sov vi på luftmadrasser under våra weekendbesök från Stockholm. Vi började riva.

    Vi bröt upp däcket akteröver för att kunna få ut tändkulemotorn, och upptäckte att däcksbalkarna inte satt fast i skrovet, utan snarare hängde i däcket och följde med detta upp.

    Dessutom var varenda spanttopp rutten.

    Ett fartygs däck är inte bara till för att hålla regnet ute från kojerna. Det är ett av de viktigaste förbanden, som håller ihop och ger båten styrka. Det finns regler för hur man lägger ett däck. Det skall vara åtminstone två hela plankor mellan två intilliggande skarvar. På Minde, upptäckte vi nu, låg skarvarna prydligt sida vid sida tvärs över båten, från skarndäck till skarndäck. Och det på två ställen.

    75riv_dacket.jpg

    Väck med alltihopa.

    Faktum var, hela konstruktionen – däck, däcksbalkar, vägare och skarndäck – var ett enda stort fuskverk. Ingen båtbyggare, varken i Sverige eller i Norge, bygger ett däck på det här sättet.

    Å andra sidan, vi gissade att Minde fått sitt nya däck efter kriget i samband med den nya maskinen, styrhytten och brädgången. Den gången byggdes båten om för att fiska räkor längst in i Oslofjorden, inom synhåll från Oslos stadshus.Det är trots allt något helt annat än att ligga på Nordsjön under vintern och vänta på lotsningar. Minde hade fått det däck som krävdes, varken mer eller mindre.

    Vi rev och rev, tills inget annat än köl, spant och bordläggning återstod. Vi rev ur spanttoppar och vi rev bort gångbordet runt båten. Vi rev till den dag det stod ett alldeles tomt skrov – som ett öppet valnötsskal – i ett skjul på Tjörn, med kättingar och vantskruvar istället för däcksbalkar.

    Det var vintern 1975 och ingen tid för oskulder. Vi hade skaffat oss vårt eget Mount Everest.

    2 Comments

    have your say

    Add your comment below, or trackback from your own site. Subscribe to these comments.

    Be nice. Keep it clean. Stay on topic. No spam.

    You can use these tags:
    <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

    :

    :


    «
    »