Första gången jag träffade Harald, kom han roendes sin 15-tons lotssköyte Dagmar mitt ute på Skagerack någon gång i mitten av 60-talet. Jag var instruktör på en nybörjarkurs för pojkar på Gratitude och denna helt vindstilla sommardag gick vi för motor från Fjällbacka med kurs, om jag minns rätt, på Stavern på norska Sörlandet. Vi möttes mitt ute på havet.

Förmodligen var det i själva verket Gunnar Wendel som stod för det mesta av roendet. Gunnar var mer i min egen ålder och hade under några år seglat med Harald. För mer vanliga människor är det förmodligen svårt att förstå varför en ung kille frivilligt skulle utsätta sig för sådant slit under lediga stunder.

För oss som kände Harald är det mindre svårt att förstå.

Det här är Dagmar, byggd på Barmen år 1900.Harald köpte båten 1959 från Norge. Han började med att tu ur maskin och seglade därpå denna stora, tunga båt utan motor – ofta på egen hand – till 1976. Det här med att ro, var inget påhitt för att roa badgästerna. Harald var sådan. Han var av den gamla skolan.

Minde och Dagmar är väldigt lika, byggda ungefär samtidigt på Barmen, nära identiska mått och båda gick som seglande lotsbåtar på Norska Sörlandet. Det var till Harald jag vände mig för att lära mig segla Minde. Under flera år hade vi förmånen att få ligga utanpå Dagmar under vintrarna, vid Haralds privata brygga på Ängholmen, vid Långedrag i Göteborg.

Minde utanpå Dagmar på Ängholmen, september 1983.

“Bara kvinnor ror”, brukade Harald förklara, “män vrickar… och står upp i båten!”