Man skall ha ett mål när man seglar. Sommaren 1981 seglade Arne och jag till norska Sörlandet för att försöka ta reda på litet mer om Mindes historia. Det enda vi hade att gå efter var ett kort brev från den tidigare ägaren. Det var inte mycket. Men det hade i alla fall tagit oss till Stavern, där vi förtöjt utanpå lotsbåten. Efter en stund dök det upp en man i sextioårsåldern…

Han kunde vara båtsman ombord på lotsbåten.

”Morrn”, sa jag.

”Morrn, morrn”, sa han.

Jag hävde mig över relingen och stod på lotsbåtens däck. ”Vi la oss här på utsidan”, sa jag och pekade ned på Minde. Arne stack just upp huvudet genom luckan och nickade. ”Jag hoppas att vi inte ligger i vägen.”

”Där kan du gott ligga. Vi ska inte iväg förrän tidigt i morgon. Jag knackar i däcket en stund innan.”

Lotsen Thor Thorsen i Stavern ((till höger), sonson till Thor Ula, sonsonson till legendariske lotsen Ulabrand i Ula.

Read the rest of this entry »

Nyligen träffade ni pappa. Säg nu hallå till Fabian Fornander. Fabian föddes för elva år sedan i Tokyo.

Roligare än att slå pålstek.

En och annan undrar kanske vad man skall med en båt till, som man inte har tid att ta hand om, och har få möjligheter att utnyttja. Men då har man inte bott utomlands.

Fabian har bott hela sitt liv i Tokyo. Han är japan och svensk och framför allt är han multi-kulturell. Engelska är hans modersmål. Om inte så väldigt många år kommer han själv att vara vuxen. Det är en öppen fråga var han till slut kommer att finna sig tillrätta.

För mig har det varit viktigt att ge honom en svensk sfär, ett eget Sverige att identifiera sig med och bära med sig vidare ut i livet.

Tummen upp för Bohuslän. Trots allt bättre än Shibuya.

Då blir det plötsligt väldigt känslomässigt. Jag har levt mitt vuxna liv i Stockholm och Tokyo. Jag älskar Stockholm och har mina vänner där. Men nej, det skulle aldrig bli Fabians Sverige.

Hans Sverige måste bli min barndoms Sverige: krabbfiske och heta klipphällar under fotsulorna… kliva försiktigt i tången, lära sig slå en pålstek på det riktiga, sjömansmässiga sättet. Åskknallarna och smattret av regn mot däcket just över huvudet i kojen. Vakna förtöjd vid berget vid Länsmanshålet och hoppa i havet före frukost.

Så där som jag gjorde när jag var liten. Så har Minde blivet länken mellan min pappa, min egen barndom och min son. Fabian är stolt över sitt Sverige. Han är stolt över att kunna segla, vilket gör honom speciell bland kamraterna i Tokyo.

Men han tar inte knoparna på det allvar de kräver. Varje sommar måste jag lära honom att slå en pålstek på nytt.

Den här farbrodern heter Colin Archer. Trots namnet var han född i Larvik. För många av oss är han alla tiders störste norrman. Han ritade vackra, sjövärdiga och snabba båtar.

Båtar som Minde kallas ofta för ”Colin Archer”, trots att de bara indirekt har med honom att göra. Här är varför…

Read the rest of this entry »

Det här är min pappa. Han ser kanske inte så sjövan ut, men skenet bedrar. Pappa älskade att segla och tillbringade all ledig tid till sjöss. Först lärde han mamma att segla, sedan mig och mina syskon. Under några år när jag var liten hade vi en barnflicka som hette Anita. Anita fick också vara med och segla ibland.

Pappa älskade Bohuslän. Han var ingen djuphavsman. Han drömde aldrig om att segla över haven, på sin höjd en bit in i Norge någon gång. Men han kunde varje sten och vik mellan Göteborg och Koster.

Pappa trängde ihop sin familj i en skärgårdskryssare (B22:a) som hette Skvätt. Mamma och pappa i de två kojerna. Maud och jag på segelsäckar i förpiken, Jonas på durken mellan kojerna. För vuxna var det precis sitthöjd i ruffen.

Lagade mat gjorde man på en spritlåga i sittbrunnen. Toalettbestyr skötte man med hjälp av en potta. Mantåg var ännu inte uppfunna, utan barn förväntades hålla sig kvar ombord ändå.

Jag är född i september och långseglade – som vi kallade det – således första gången innan jag var ett år gammal. Vi bodde på den tiden på Lyckorna under somrarna, och en långsegling började alltid med att vi först skulle trassla oss ut genom Nordströmmarna. Det var där ute, bland Lysekils röda granitklippor, som det riktiga Bohuslän började, enligt pappa.

Bilden är från slutet av 70-talet, någonstans i Mälaren. Pappa hade kommit upp en helg från Göteborg för att segla med på Minde. Minde trivdes aldrig särskilt väl i Mälaren. Jag tror inte Curt gjorde det heller. Han ser minst sagt avvaktande ut inför det främmande djurlivet.

Det här är en B22:a, dock inte Skvätt, som var vitmålad. Det är en bild jag hittade på nätet. Jag hoppas ägaren till bilden ursäktar. Jag skall byta ut den så fort jag får fatt på en bild på Skvätt.

Lotsning vid tiden för förra sekelskiften var ingen barnlek, om nu någon hade trott det. Ändå var barn ofta inblandade. Vanligen utgjordes hela besättningen på lotsbåten av två personer, lotsen och lotsgutten (som man sa i Norge). När lotsen lämnats av på det lotssökande fartyget, var det pojkens jobb att segla hem båten ensam.

Lodsbaten. Måning av C.W. Barth.

I den dramatiska berättelsen nedan framgår inte hur gammal pojken i fråga är, men han kan mycket väl vara 15-16 år, eller kanske litet äldre. Notisen är från den lokala tidningen Aust Agder Blad, 29 oktober 1898.

”Lods Andreas Ellefsen af Risør blev forleden Aften sat om bord i et fartøi bestemt til Kragerø. Lodsgutten – hans Søn – skulde da alene følge efter med
lodsbaaden. Veiret var stormende, regnfuldt og taagetykt, saa intet kunde sees.

Da lodsguten med Baaden troede at være ret udenfor Kragerøgabet, holdt han af og kom lige op i Braat og Brand. Baaden stødte voldsomt to Gange og var næste begravet i Brændingerne, saa Guttten kravlede sig op i Masten, men saa med en gang bliver Baaden, som ved et Vidunder, slynget over Braatet og ind i i smulere Vand.

Gutten fik ud et Anker, men maatte hele Natten holde Baaden fra Land med en stage, for at den ikke skulde sønderslaaes. Om Morgenen kom Lodser fra Portør og hjalp ham. Det var en drøi Tørn for den unge Gut.

Lodsbaaden fik adskillig Skade paa stevn og kjøl. Men naar den greied en slik Medfart, saa godt som den gjorde, var det fordi den var synkefri og af Niels Eriksen, Narviken, bekjænte sterke og solide Bygning.”

Portör – det var där Minde tjänstgjorde som lotsbåt, fast några år senare. Och Niels Eriksen, Narviken – som får så mycket beröm i tidningen – var ett av de välkända sköytevarven i Barmen. Harald Palmqvists sköyte Dagmar byggdes hos Niels Eriksen vid ungefär den här tiden.

Balder är jätteglad. Han har hittat ett eget hål att gräva i.

Men mitt är mycket större.

Arne nådde toppen tidigt. Härifrån var det bara nedför.

Vi tror att Minde byggdes omkring 1904 i Barmen, på norska Sörlandet, och först användes till fiske/lotsning i Kilsund. Enligt uppgift har hon burit namnet Minde från början. Vi hörde en historia om att hon fick namnet till minne – “minde” på norska – av två tvillingbröder till beställarens hustru, som just gått bort på havet. Men dessa uppgifter är väldigt osäkra.

Kilsund vid förra sekelskiftet.

Från cirka 1916 är vi tämligen säkra på att hon var stationerad som lotsbåt i Portör. Vi har varit där och träffat ättlingar till lotsen och tittat på berget där hon låg förtöjd. Sonen till lotsen Klausen var fortfarande i livet 1981 i Sandefjord. Klausern blev lots i Stavern när lotsväsendet avprivatiserades omkring tiden för första världskriget. Cirka 1926 sålde han Minde till en fiskare Karl Dahl i Heggedal längst in i Oslofjorden. Där gick hon sedan som räktrålare i två generationer i samma familj, fram till vi köpte henne 1974.

Från lots- till fiskebåt: Fiskare Karl Dahl köpte Minde 1926.

Dahl den äldre satte efter några år in en enkel maskin och trålade utan styrhytt, för att kunna lägga över trålvajern från sida till sida vid girar. Sonen Helge Dahl byggde om båten totalt omkring 1947 och Minde fick nu brädgång, styrhus och en Rapp tändkulemotor på 24 hästar. Det var så hon såg ut när jag köpte henne.

Helge blev med tiden något av kändis. Han brukade sälja kokta räkor direkt från Mindes däck till turister nedanför stadshuset i Oslo. När vi besökte honom visade han oss många tidningsklipp. Han hade till och med figurerat som omslagsbild på någon veckotidning, med vegamössa och allt.

Helge Dahl mellan trål och styrhus på Minde någon gång på 50-talet.

Mellan 1975 och 1986 byggde vi om Minde totalt. Allt ned till under vattenlinjen, utom akterstammen och några bordbitar akterut, är nytt:

Vi har bytt 150 meter bordgång + förstammen
22 av dubbelspanten delvis, många ned till slaget
Samtliga spanttoppar
Samtliga däcksbalkar/vägare
Däck, överbyggnader, sittbrunn och så vidare
All inredning
All rigg

De tyngre jobben har gjorts på varv. Förstam, däck och däcksbalkar byttes på Rönnängs Varv, strax norr om Marstrand. Resten har i princip gjorts av Kurt Sörensen, först som anställd på Karstensens varv i Skagen, sedan som ägare till varvet i Aalbäck. Själva har vi byggt överbyggnader, sittbrunn osv. Allt riggarbete, inklusive rundhult, gjorde vi också själva.

Dagmar (till vänster) och Minde vid Haralds brygga på Ängholmen.

Minde är pietetsfullt renoverad. I början tillbringade vi mycket tid i arkiven på sjöfartsmuseet i Oslo för att få allting rätt och tidsenligt. En annan kunskapskälla var mästerlots Harald Palmqvist i Göteborg – en annan fundamentalistisk sköyteägare – och hans lotssköyte Dagmar. Minde och Dagmar är väldigt lika – lika stora, ungefär lika gamla och båda byggda i Barmen, fast på olika varv. Och märkligt nog, medan Minde tjänstgjorde som lotsbåt på Portör, var Dagmar lotsbåt på intilliggande Rauarne. Under flera vintrar låg Minde vid Haralds brygga på Ängholmen i Göteborg. Vi lärde oss oändligt mycket av Harald.

Den tredje, och kanske viktigaste, kunskapskällan var Svenska Kryssarklubbens skolfartyg. Jag seglade första gången på Gratitude när jag var 13 år. Under tio år tillbringade jag sedan veckor eller månader varje sommar ombord – först som elev, sedan som instruktör, styrman och slutligen befälhavare. Det var på Gratitude och Gratia som jag lärde mig segla gaffelriggade fartyg och båtar. Balder hade samma bakgrund på Kryssarklubbens skolfartygen. Den som kan sina saker, kommer att upptäcka att åtskilliga av Mindes rigglösningar härstammar från 1800-talets engelska seglande trålare (vilket är Gratituds bakgrund), snarare än ifrån de norska sköytarna.

Skönhet och tidsenlighet var våra ledstjärnor, ofta på bekostnad av vad som var bekvämt och enkelt. Det gör att nu, när alla inblandade är omkring 50, Minde kanske inte är den mest praktiska och familjevänliga båt man kan hitta. Men å andra sidan finns det få sköytar i samma storlek som är lika vackra. Och vi ville aldrig ha det annorlunda.

JULI 2001

Vi var på väg tillbaka från Norge dit vi blåst av en stadig sydväst.

Red skies in the night… a sailors delight.

Read the rest of this entry »

JULI 2000

Kjell och hans son Fabian är i Sverige, Balder är sommarledig, vädret är perfekt, Zeke och jag är seglingssugna, Minde är sjöklar. Let´s go!

Read the rest of this entry »