Plötsligt pingade det till i mejlboxen, och ned damp en rapport från sommarens seglingar.

Avsändare: Micke

Read the rest of this entry »

Minde på väg. Juni 2007.

On 4 Nov 2007, Mikael Hinnerson:

Minde kom hem igår afton från Aalbaek. Kurt har gjort ett fint jobb, sin vana trogen.

Hans idéer om vad Minde behöver på sikt kommer brevledes.

Read the rest of this entry »

Hänger du med ut och seglar i helgen, frågade Kjell.

Min första dag ombord på Minde blev en lördag i Oktober 1978. Vi köpte mackor med inlagd strömming på Berglunds Livs på Rörstrandsgatan, tog tunnelbanan ut till Alvik och knallade ner till Margretelundsvarvet där Minde låg. Det var en stilla höstlördag med hög himmel, blek sol och absolut ingen vind. Helt O.K. för mig, stadsbon, men Kjell hade nog förväntat sig lite mer drag i lådan.

Read the rest of this entry »

Solen sken, vågkammarna glittrade och det var mansläger igen. Ombord var Chad Jackson (känd för läsarna av den här sajten som det tekniska geni som gjort allt möjligt), min svåger Hasse, Fabian, kompisen Anthony Hodges och jag själv (Kjell).

Fabian (till höger) och Anthony i full fart upp genom Bohuslän

Read the rest of this entry »

Är detta Minde 1909 på Wilses bild? Döm själva.

Read the rest of this entry »

Vi blev naturligtvis nyfikna på vem denne Wilse, som möjligen råkat fånga Minde på en kameraplåt en sommardag 1909, kunde vara. Efterforskningar ledde oss till Anders Beer Wilse, giganten inom norsk fotografering. Allt med Minde är bara så STORT.

Nu blir det norsk läsövning. Och fler bilder på seglande lotsbåtar. Var så goda.

Read the rest of this entry »

Under somrarna i början av 80-talet brukade jag flytta ombord någon gång i juni, för att gå iland igen tre eller fyra månader senare. Jag jobbade frilans på den tiden och hade diverse uppdrag från tidningar och förlag i Stockholm – sådant man kunde göra på distans: bokrecensioner, färdmålsbeskrivningar för Båtnytt, översättningar och bearbetningar av utländskt material…

Read the rest of this entry »

Första gången jag träffade Harald, kom han roendes sin 15-tons lotssköyte Dagmar mitt ute på Skagerack någon gång i mitten av 60-talet. Jag var instruktör på en nybörjarkurs för pojkar på Gratitude och denna helt vindstilla sommardag gick vi för motor från Fjällbacka med kurs, om jag minns rätt, på Stavern på norska Sörlandet. Vi möttes mitt ute på havet.

Förmodligen var det i själva verket Gunnar Wendel som stod för det mesta av roendet. Gunnar var mer i min egen ålder och hade under några år seglat med Harald. För mer vanliga människor är det förmodligen svårt att förstå varför en ung kille frivilligt skulle utsätta sig för sådant slit under lediga stunder.

För oss som kände Harald är det mindre svårt att förstå.

Read the rest of this entry »

Mamma kommer från en släkt med stolta göteborgska sjökaptener. Stoltast av dem alla var Hugo Eiserman, min mammas mormors far. Den som besöker Sjöfartsmuseet i Göteborg hittar material om Hugo Eiserman.

Hugo Eiserman personifierar nämligen slutet på en epok: Göteborgs segelsjöfart. Eiserman var seniorbefälhavare i Rederiaktiebolaget Örnen, Göteborgs sista segelfartygsrederi. Hugo var befälhavare på flaggskeppet, tremastbarken Örnen.Örnen gick ofta – som så många större segelfartyg i slutet av 1800-talet – på spannmålstraden på Australien.

Släkten utmärks också av kraftfulla kvinnor. En av dem var Hilma Eiserman, dotter till Hugo. I 12-årsåldern ramlade hon under en gymnastiklektion på flickskolan i Majorna ned från toppen av ett klätterrep. Det var en allvarlig olycka och när hon hade repat sig någorlunda, beordrade doktorn luftombyte.

Så kom det sig att Hilma under ett år seglade med sin far på Örnen, till Indonesien och Australien och tillbaka. Det var ett händelserikt år. Och själv växte jag upp med häpnadsväckande historier om Hilmas äventyr bland illasinnade matroser och tjuvaktiga apor, förmedlade under barnvaktspass av min mormor Erna, också hon en färgstark kvinna.

Tulli till rors på Minde en blåsig dag på Kosterfjorden i mitten av 80-talet.

Nu var det sista veckan i september 1985 och i kyligt men strålande väder hade Balder och jag glidit upp genom Bohuslän. Vi hade varit på Åstol, på Kärringön, i Grundsund. Överallt denna stämning av bister verklighet som vi älskar. Man hör hammarslagen från husreparationer, motorer som startas, maskiner som går inne i verkstäderna.

Vi kom söderifrån i den yttre leden från Islandsberg, den outprickade genväg väster om Gåsö som brukar kallas skeppsleden eftersom de gamla kustskutorna brukade gena här.

Balder till rors vid ett annat tillfälle.

Man kommer ut mitt bland Brandskären och har sedan bara att styra ned på Lilla Kornö. Vi hade dragit upp några makrillar på dörjen och planerade för en tidig och mörk kväll, några öl, mat och en promenad bland de igenbommade husen.

I denna sinnesstämning rundade vi fyren och styrde in mellan vågbrytarna. Fallen låg uppskjutna på däck för att snabbt kunna löpa ut om något segel måste ned, eller piken firas för att få henne att hastigt falla.

Read the rest of this entry »