APRIL-MAJ 1983

Kjell, en av stockholmarna vid tvåans hållplats natten före påmastningen, på väg hem från kompisar på Berget.

Våren 1983 hade jag börjat slarva med mina anteckningar. Jag hade slutat arbeta på tidningen jag jobbat på de senaste åren och freelansade som grafisk designer på en annonsbyrå i Stockholm. Tiden räckte inte till som förr och uppgifterna det här och de kommande åren är lite mer svävande.

Dags alltså att byta masten på Minde. Den gamla hade tillverkats på en flaggstångsfabrik i trakterna av Lidköping (Herrljunga) runt 1975 och gick till brasved efter bara åtta år. Den var av furu och furor ruttnar inifrån, ytan var hård men inuti var det mjukt och fuktigt. Masten hade ruttnat snabbt och så går det om det inte är kärnfuru. Ett mastämne måste också behandlas rätt både innan och efter fällning. Gran, å sin sida, ruttnar ytligt säger dom som vet. Hur det nu är så är det lika tråkigt. De gamla seglarna och timmermännen visste att välja virke och de hade djupa skogar att hämta bra material ur. En story som vi hört går ut på att man vintern innan fällningen ringbarkar den utvalda stammen på ett stycke någon meter högt över roten. Trädets skyddsmekanismer sörjer sen för att trädet producerar extra mycket koda för att kompensera skadan. När sen nästa vinter kommer skall man ha en maximalt kodrik stam att fälla.

Balder och Kjell överförde de specialgjorda detaljerna från den gamla masten till den nya, här kindbackarna.

Lanternan och VHF-antennen.

Den övre skivan för bla. toppseglet, som sitter infälld i masten, kommer på plats.

Utbytesmasten vi tillslut fick tag i var fälld någon gång i början av seklet när tekniken att finna och bevara gott virke stod på sin höjdpunkt. Masten var frisk och som ny trots sin höga ålder, den hade legat som reservmast för fyrskeppet Skagen Rev.

Harald Palmqvist hade spanat in masten där den låg på ett varv och han tipsade oss. Vid den här tiden stod han i begrepp att sälja sin egen båt, Dagmar, så han skulle aldrig komma att behöva masten själv.

Balder och Kjell hade gjort underarbetet med att anpassa längd och tjocklek och vi använde det lilla varvet på Ängholmen för att få den på plats.

Beslagen var nu svartmålade, galven hade varit av ungefär samma kvalitet som den gamla masten.

Vår nya mast är av lärk och den är fälld efter konstens alla regler, den kommer inte att ruttna för oss i första taget.

När väl masten var på plats var det dags att ta tag i nästa syssla.

Motor på G

Balder som vid den här tiden spenderade mycket tid ombord hade upptäckt problem. Motorn, en fyrcylindrig marinanpassad Perkinsdiesel, som en gång i tiden stått i en skördetröska hade inte varit tillförlitlig den senaste tiden och det var dags att se oss om efter en ny. Den nya motorn vi fått tag i var också av Perkins tillverkning men hade tre cylindrar.

Den nya motorn hade ett längre slag och alltså större kraft. Vi lät den gamla propellern sitta kvar så länge men tänkte oss byta ut den också vid tillfälle. Balder skötte alla installationer och han var färdig i god tid för sommarsäsongen.