JUNI 1981

Kjell och jag byggde färdigt i båten de sista veckorna i juni och sen skulle vi segla i Norge de första veckorna i Juli. Jag skulle börja jobba igen den trettonde. Vi slet ganska hårt för att få båten färdig med tankar, motorinstallation och allt men till slut var vi i alla fall klara. Det var då det hände…

Annika, en go tjej som Kjell känt länge och som bodde i Västindien vid den här tiden var med de sista dagarna. Vi var till och med på Skagens Visefestival en kväll.

Så var vi då äntligen klara, vi hade brutit landströmmen och skulle gå över till Knippla och Bohuslän i vår nyrenoverade båt, då hände något. Det hände precis när vi var jämns molarna i hamninloppet och hade det inte gått att backa så vet jag inte hur det slutat. Vi visste ju inte vad felet var utan bara att det lät förjävligt när propellern gick framåt. Vi trodde först att det var ballast som hade ramlat ner och lagt sig på propelleraxeln eller att det var något fel på backslaget. När vi, efter att skyndsamt lagt till för segel utanpå en fiskebåt inne i hamnen, petade med ett levangskaft såg vi att något var löst, zinkanoden! Den hade lossnat från sitt övre fäste och fallit ner över propellern. Vi fick tag på Kurt som kände en dykare som kom och hjälpte oss få loss anoden, dykaren fick en Akvavit för besväret.

Dykare ombord.

Jobbig grej.

När vi äntligen skulle starta vår avbrutna resa igen hade vi fått in vatten i motorn. Vattnet från kylningen i avgasröret hade runnit tillbaka och in i motorn. Förr hade vi en avtappning för det men det var tänkt att vi inte skulle behöva den längre… Det hela tog några timmar med hjälp av fler kompisar (och deras vänner) som kunde mobiliseras i Skagen denna dag. Bland annat plockades halva motorn ner och vi körde ur blandningen av vatten och diesel med batterikraft. Hela motorrummet blev nedstänkt. Nåja det fixade sig och vi kunde komma iväg, än mer försenade. Vi var i väg runt fem och vi körde motorn hela vägen över, det skulle vara bra sa någon motorkunnig. Det blåste emot i alla fall så det passade oss bra.

Vid ettiden på natten var vi inne på Knippla och då hade vi också passerat rakt igenom ett mäktigt åskväder. Annika åkte vidare till Göteborg på morgonen och vi pysslade hela dagen med att stuva och göra i ordning för resan till Norge och sköytemötet i Larvik.

Tulli, Kjells mor, skulle segla med så hon handlade maten. Lars var med nere och inspekterar Minde. Kryssarklubbens skolfartyg Leader var på besök och låg för om Minde.

På vägen hälsade vi på hos Claes Hakes konstnärskollektiv, eller om det var ett konstnärligt seglingskollektiv vi hälsade på i den nedlagda konservfabriken på Klädesholmen. Frifararen, deras sköyte låg vid den gamla lastbryggan och vi lade till bredvid. Vi festade tillsammans på kvällen och det var fortfarande tyst när vi gjorde loss på morgonen.

Frifararen.

Den gamla Konservfabriken på Klädesholmen var en spännande kombination av…

…konst…

…båtliv…

…båtkonst…

…båtar och redskap…

…och riktig konst.

Minde vid bryggan på Klädesholmen.

Vi stannade också till någon dag på lilla Kornö. Vi fick platsen vid berget.

Hamnen var full.

Postbåten har just varit och lastat av. Liv och rörelse runt ljugarbänken. Minde i fonden.

Spelmannen på Lilla Kornö, Åke Konradsson knallar hemåt för sitt eftermiddagskaffe.

Smögen. Vi lägger till en kort stund bara för att handla räkor.

Vi hade en fin segling upp efter kusten. Bland annat hade vi en solskensdag med 15 sek/m i byarna och vinden med. Härligt!

Tulli och Kjell navigerar.

Bra sträck i skoten, vatten i rännsten.

Mindes storsegel är stort och i hårdare vind, utan klyvare, kan hon bli tung på rodret. Kjell har riggat en liten slavtalja.

Tulli njuter av nio till tio knop.

På vägen upp mot Norge stannade vi till och bunkrade på Norkoster.

Framme i Larvik på Colin Archerklubbens årliga möte och alla var där, Cristiania, Liv, Collin, Frithjof, Rana, alla. Det var trevligt och sjöräddningssällskapet firade sitt nittioårsjubileum samtidigt så arrangemangen var pampigare än vanligt efter vad vi förstod. Timmermannen Kurt Sörensen, vår vän från Karstensens skeppsvarv i Skagen, kom över i bil med sin fru Bente och barnen Sussi och Sten. Kurt var vid den här tiden sugen på att bygga sig en egen sköyte, och han ville kolla lite på plats så att säga. Det var uppehållsväder och mötet gick helt efter ritningarna.

Alla sköyter låg vid stenbryggan i Larvik. Det var lite gungigt. Speciellt ett par gånger om dagen när Peter Vessel, Fredrikshamnsfärjan, la till.

Räddningssköyten Liv från 1890 var nyrenoverad vid den här tiden.

Colin Archer, RS 1, var också nyrenoverad och såg väldigt fin ut.

Fler båtar kommer till hela tiden och tillslut låg vi i sex, sjudubbla rader.

Frisk vind, solsken och flagg över topp.

Underhållning i form av munspels -barbershop -orkester på ett lastbilsflak!

90-årstombola.

Familjen Sørensen ombord på Minde.

Sten i lejden. Sten hade den bästa längden för att vara ombord på Minde. En meter lång hade han ståhöjd över allt och mycket att klänga och leka i.

Mindre, vår nordlandsbåt, är också barnens favorit. Så lagom stor, Kjell ror på utflykt i hamnen.

Efter festligheterna och en del arrangemang uppe vid Colin Archermuseet var det dags för defileringssegling. Kajer och stränder var fulla med folk och hela armaden med sköytar seglade en sväng i hamnen.

Huvudnumret var de gamla räddningssköytena. Här cirklar de runt en modern räddningsbåt.

Tor Ulas gamla sköyte, Frithjof, hade genomgått en ordentlig renovering året innan. Här seglar resultatet av de mödorna. Allt är nytt. Endast järnkölen återstår av den gamla båten.

Vi tar adjö av alla gamla och nya vänner, här är det Colin Archers besättning som vinkar farväl.

När sen familjen Sörensen och Tulli hade åkt hem efter arrangemangen i Larvik, gick Kjell och jag mot Stavern på upptäcktsfärd i Mindes historia. Vi träffade bland andra Lotsen Thor Thorsen som, visade det sig, kände sonen till Mindes gamla ägare från 1926.

Anker Klausen var pensionerad men jobbade något på hamnkontoret i Sandefjord och nästa dag seglade vi dit för att träffa honom.

Kjell och jag försökte få Anker att berätta om tiden och om Minde men han hade svårt att minnas sådana detaljer som vi var interesserade av.

Anker gick snart igen och vi får nysta i historien på andra sätt.

Anker Klausen berättade lite men var inte så intresserad som vi hade hoppats. Vi seglade, lite snopna, tillbaka till Stavern och sen vidare ut till Portör, Mindes gamla hemmahamn som vi fått reda på genom Thor, där hon seglat som lotsbåt mellan 1916 och 1926.

Filmjölksfrukost efter morgondoppet vid Jungfruland.

Kjell har skrivit om detta under ”Mindes första 100 år – Resan till Portör”, läs där, det är en fin historia.

Ute på Portör träffade vi ytterligare en lots, Kjell Klausen, en mycket trevlig man som kunde berätta en hel del om lotsliv förr i tiden, hans dotter fick dagen efter lift med oss in till Kragerö där jag skulle mönstra av och ta tåget hem via Oslo.

Måddan, Kjells syster kom på kvällen och tog över efter mig, hon och Kjell seglade sen vidare ner mot Göteborg igen. Det hade varit en bra semester, Norge var väldigt fint och det var lovande inför framtiden. Minde var fin nu efter tiden i Skagen och hon var tät, i alla fall underifrån.