Balder och Kjell hade en “Plan” vid sliptagningen 1980. Minde var extra uppallad och svävade en halv meter över slipvagnen. Dom var väl inarbetade på varvet i Skagen vid den här tiden och hade stort svängrum när övrig personal gick hem efter “fyrafton”. Klockan halv fyra den här fredagen i början på mars 1981 tog timmermännen som vanligt sina cyklar och rullade hemåt till sina familjer. Balder och Kjell hade då många timmars arbete kvar innan dom kunde göra helg. När mörkret och stillheten lägrade sig över Karstensens Skibsværft tändes det åter upp i verkstäderna.

Balder minns arbetet med kölen i Mars 1981: Bakgrunden till att vi la på en köl under den gamla var tredelad. Dels tyckte vi att kölen var en svag del i skrovet och bestämde oss därför att förstärka Minde genom att sätta en ny köl under den gamla. Dels kunde vi genom att göra den nya kölen rak bygga in en spänning som motverkade den kattrygg (svank i ändskeppen) som gamla båtar får med tiden. Det syns tydligt på en av bilderna. Det sista och kanske bästa skälet var att vi fick en djupare köl och därigenom bättre seglingsegenskaper.

Balder slår loss den gamla slitkölen under Minde.

Att lägga på en ny köl var ett spännande projekt. Normalt när fartyget står på slipen står hon på kölen. Det vi gjorde var att sätta henne på extra höga block när vi sliptog. Sedan satte vi stöttor för och akter samt två på varje sida. Med dessa på plats kunde vi sedan slå bort blocken så att minde “flög”.

Nya stöttor med klossar spikade direkt i bordläggningen.

Sedan var det bara att börja tillverka den nya kölplankan. Detta skedde en helg då Kjell och jag “ägde” varvet. Då var det full fart i alla maskinhallar.

Balder och Kjell såg ut ett bra ämne till den nya kölen. Sen var det bara att vänta på att klockan blev halv fyra.

Ämnet till kölen skulle bearbetas. Först hyvlade vi ner “plankan” till rätt tjocklek i en planhyvel i en av hallarna. Eftersom ekstycket var långt var vi tvungna att öppna en lucka i väggen för att den skulle kunna köras genom hyveln. Detta fungerade bra. Sedan ville vi göra samma sak med den på höjden. Vi fick in den med knapp marginal och började hyvla. Det vi inte såg var att plankan var svagt konisk så plötsligt satt den som i ett skruvstäd fast i hyveln med hälften stickande ut genom väggen. Inte så bra då vi ville vara lite diskreta i vad vi gjorde på varvet efter stängning. Efter en hel del dragande med taljor och slående med slägga kom kölen loss som tur var.

Nya kölplankan.

När den var färdighyvlad och hade fått sin slutliga form bar vi ner den till Minde. Nästa spännande moment var att borra genom kölen för de nya kölbultarna.

En över 50 cm lång borr skall gå rakt igenom kölsvin, köl och ny köl…

Vi skulle borra ett antal c:a 50 cm långa hål och komma ut mitt i botten på kölen.

…helst mitt i.

Detta lyckades och det värsta var över. Det som vi lärt oss och som återstod var att sätta kölen på plats och såga i springan längs den gamla och den nya kölen. Detta för att man då får en fin passning mellan kölarna. Den sågen vi hade var gammal och slö så vi tog oss friheten att låna Kurts (vår favorit timmerman) såg. Samtidigt lånade vi hans stora stämjärn för att hugga in hål för bultar i underkant på kölen. Allt går lätt när man har skarpa och välslipade verktyg! På måndagen kom Kurt ut till oss och sa att hans såg nu var så slö så att den inte längre gick att såga med – men det gjorde honom inte så mycket för att stämjärnets egg nu var så hackig så den fungerade väl som såg! Efter det lånade vi inte mer några verktyg av Kurt och han är fortfarande vår vän!

Kölbultarna slogs in underifrån och skallarna försänktes i den nya kölen.

Med nya kölen på plats och en ny entums slitköl under gick Minde i sjön och har sedan dess seglat som man kan förvänta sig att en lotsbåt skall segla.

Nya segel.

Minde i “nya” segelstället sommaren 2008.

Nästa lyft blev när hon fick sina segel utbytta. Segelmakare Ingvar Karlsson, den bästa på att sy gaffelsegel, hade tagit mått och sytt upp ett nytt ställ till Minde. Ny stor med toppsegel, fock och en stor klyvare i dakronduk gjorde att seglingsegenskaperna lyftes till nya höjder. I frisk vind började hon kunna konkurrera med moderna båtar vilket var en härlig känsla. Att jag senare har bytt till att segla en Omega 42 på gamledar var i sig ytterligare ett lyft, men det är en annan historia!

/Balder