AUGUSTI 1979

Datumet för vår segling runt kusten till Göteborg närmade sig. Vi tänkte ta en månad på oss och inför den utmaningen trimmade vi riggen och våra seglingskunskaper. Vi var flera utan egentlig segligsvana ombord så Kjell hade seglingsexercis med kryss, jipp, kovändning och övningar att rigga klyvarbommen, sätta och ta in klyvaren och att sköta stöttetaljan.

Kursen satt, väster ut!

BÅTEN

Inför det stora språnget gjorde vi en del trivseljobb på båten.

Kjell engagerade en finsnickare som byggde en ny nedgångskapp…

… i stället för den gamla köksluckan vi haft som provisorium.

Vi ordnade vår barlast, fyllde på mer och “blev av med” en del klumpig och svårstuvad u-båtsbarlast.

Räckstöttor och mantåg monterades och vi ordnade det trevligt, men fortfarande väldigt enkelt, i byssa och matplats.

Ska vi kika ner?

Byssan bestod av en hög provisorisk arbetsbänk med ett gammalt Primuskök på och några korgar för porslin under. Matplatsen var ett löst secondhandbord mellan sittbänkarna. Ett par ståltrådskorgar från Indiska hängde från taket runt hörnet in till höger, dom var till för grönsaker och frukt, och Inger hade fixat kuddar och sytt ett fint tyg till sittdynorna.

Low tech.

Angela och Inger vid frukost.

Här vid matplatsen syns också styrbords och babords kojer med tillträde genom öppningarna i pärlspontsskotten bakom tjejerna. Stickkojen syns på den övre bilden och den är byggd över en rostfri tank för färskvatten till vänster in bakom lejden. Där borta syns också vårt skafferi, ännu utan dörr. Ingen kyla finns förutom svalkan under durkarna så det är kort ”bäst före dag” på alla matvaror.

Kollar vi in, förbi till höger bakom Angela, ser vi ut i skansen. Här ute fanns två kojer med fack under och ett ganska stort stuvningsutrymme bakom skottet längst föröver. Toaletten är åt styrbord i gången bakom masten och mitt emot, ett stort utrymme mot bordläggningen. Här hängde också vår 1940-tals hatthylla med chromade rör och krokar. Vi var fem vuxna ombord och mycket skulle få plats.

Upp på däck igen.

Det första man såg när man närmade sig Minde i slutet av sjuttiotalet (förutom en vacker båt) var en orange trädgårdskog med en ilsket grön polyestertamp. Tampen hade vi aldrig sett änden på men bitar av den halades ut som ankarlina när det behövdes. Vi hade ett block högst upp i masten och där var iskuret en bit av den gröna tampen. Den taljan användes för tyngre lyft på däck.

Bland annat användes den till att hissa upp Kjell i båtmansstolen för arbeten i riggen och ”det gröna fallet” fungerade även som klyvarfall när vi seglade och för att få upp dingen på däck. Ytterligare bitar av den gröna tampen var avpassade till förtöjningsändar och gröna polyesterstickor i händerna blev med tiden ett kännetecken för oss som seglande på Minde. Dingen var inte helt tät och den sinkade oss med minst en knop när vi bogserade den. Den låg därför för det mesta fördäck när vi seglade vilket gjorde att den torkade isär och blev än mer otät.

Att hantera klyvarbommen blev knepigare med dingen på fördäck men att göra fart var överordnat. Klyvarbommen drog vi normalt in på väg in i hamn och vi lämnade den helst inte ute när inte klyvaren var satt. Men med dingen på fördäck fick vi låta den vara. Vårt stockankare surrades över kranbalken och ett enkelt ankarspel för tågvirke fanns där framme förutom pollaren och luckan ner till skansen.

Akter över var det inte färdigbyggt 1979. Kappens tak var inte klart så under den blå presenningen låg bara lösa brädor. Över motorn var en enkel låda byggd av spånskivor och här saknades inredning…

…förutom några sockerlådor skruvade i skottet som hyllor och en bänk av restvirke på babordssidan i sittbrunnen. Det var helt öppet in till spant och bordläggning. Men här var aldrig tomt. Här förvarades en hel del tågvirke, sjökläder och mängder av ”bra att ha saker”. En tjugoliters koppartank för diesel var skruvad under däck och reservbränslet förvarades vi i jeepdunkar. Vi hade en gammal ”nickepump” för att hålla efter slagvattnet förutom den lilla elektriska dränkbara pumpen med nivåströmbrytare, som stod på kölsvinet mellan ett par spant under durken.

Säkerhetsutrustningen, en eldsläckare, en räddningsflotte i en mjuk väska, en frälsarkrans, och några lätta flytvästar samsades också här akter över.

Eftersom arrangemanget i sittbrunnen inte var färdigt fäste vi skoten till klyvare och fock provisoriskt på naglar av kopparstänger som var slagna genom relingsstöttorna i höjd med nedgångskappen. Det innebar att minst två personer förutom rorsman var engagerade när vi skulle gå genom vind för ett slag. Ror i lä, sa Kjell och en av oss gjorde loss och släppte efter medan den andra tog hem och gjorde fast på andra sidan, inte optimalt och det var väldigt blött och bökigt nere i ”rännsten”.

Var gång vi slagit, och för att det skulle vara säkrare på däck under den låga bommen, riggade vi vår stöttetalja. Det här var vår stil vid tiden för vår rundseglig, men det skulle snart bli bättre.

SEGLINGEN

Vi lämnade den översvämmade trädgården runt Stockholm utan någon större ånger, Minde ville aldrig riktigt trivas i de långgrunda skärgårdshällarnas och de långnästa skärgårdskryssarnas örike. Hon är så pass stor och brant i slaget att vi alltid hamnade en bit ut från land. Alltid fick vi ta dingen till hjälp och ro in när vi skulle gå en sväng på land eller bara stå och beundra vår båt på lite avstånd. Därför passar Bohuslän, Danmark och det Norska sörlandet oss bättre med sina stupande hällar och många bryggor.

Seglingen tillbaka till västerhavet gick från Stockholm ut genom skärgården förbi Landsort, Långe Jan, och vidare ner i en förödande motvind och motström till Byxelkrok på Öland.

Under natten var vi med om att motorn drog in luft i diseln och stannade.

Vi tog in vatten mellan fenderbordet och första bordläggningsplankan i den hårda kryssen.

Vår dränkbara länspump som jobbade för högtryck med vatten som rann in drog snart ur batteriet och slutade fungera.

När vi såg att durkana flöt nere i båten tog vi i och försökte pumpa läns med vår nickepump som, visade det sig, bara fungerade åt det ena hållet.

Vi slet vid nickepumpen tills vi förstod att endast hinkar kunde hålla oss flytande.

Vi ordnade kedja och när morgonen grydde, vinden mojnade, var vi i kapp med länsningen och kunde slappna av något.

Båten krängde inte över så mycket längre. Läckan mellan fenderbordet och första bordläggningsplankan låg inte i vattnet.

Det var en vacker morgon, vi seglade, motorn var stum, jag kommer ihåg att vi seglade igenom ett “stim” av trålande fiskebåtar i total tystnad efter nattens larm, över oss svävade en GoodYear-ballong, en zeppelinare på väg mot Stockholm på reklamuppdrag, fullständigt absurt.

Vi la till för segel i den rymliga hamnen i Byxelkrok, knöt bara fast och somnade sen mangrant.

Efter några timmars sömn förhalade vi till en bättre tilläggsplats.

Motorproblemet löstes…

…och läckan tätades.

Efter reparationer och möjlighet till återhämtning gick vi vidare till Kalmar där vi besökte den sista existerande skeppshandeln.

Sen över till Bornholm med flera strandhugg och till Christiansö. Vi seglade vidare till Köpenhamn och upp efter danska östkusten, bland annat var vi inblåsta i Gilleleje ett par dar men slutligen tog vi oss över till Göteborg och den nya hemmahamnen på Knippla som vi anlände med ett extra dygns fördröjning på grund av svår dimma de sista 500 metrarna. Resan tog oss drygt fyra veckor. Med ombord var Kjell, Inger, Erik, Angela och jag (Arne).

Så här såg det ut

Kjell.

Inger.

Angela.

Erik.

Arne.

Bornholm.

Rønne.

Storskotets undre block fick en ny knape.

Jag gjorde “tassar” som ankaret skulle ligga still i.

Kjell tog upp ett hål och monterade vår runda, öppningsbara, ventil över köket.

Tidig morgon på Bornholm. Fiskarna tar hand om nattens fångst.

Danskt gemyt.

Bron mellan Christiansö och Frederiksö.

En fiskekutter lämnar sydhamnen på Christiansö.

Natthamn på svenska sidan.

På väg in mot Köpenhamn.

Shopping.

Efter shoppingen på skeppshandeln i Köpenhamn. Ny säkerhetsutrustning, en 4,5 meter lång åra.

Kjell vid loggboken. Vi låg inblåsta i Gileleje ett par dagar.

Släploggen.

Kaj Lund, träbåtsälskaren, hann upp oss i sundet och från den dagen är vi med i hans arkiv och publicerade i boken Vinden är vor III.

Kaj Lunds bild av Minde.

Vidare upp efter kusten, Inger gjorde sockerkaka på spisen under gång.

Ojämn men god slörkaka.

Natthamn i Malmö på väg upp mot Bohuslän.

Det körde ihop sig något på slutet.

Augusti 31.Vi närmade oss Knippla där båten skulle ligga efter vår rundsegling. Kjells mamma har hus där och vi hade blivit lovade plats.

Vi skulle precis sikta ön, gick över ett större vatten, och plötsligt kom tjockan. Vi såg inte förskeppet från sittbrunnen. Allt sveptes in i dimman, ljud absorberades, ljuset blev märkligt dovt och konturlöst, vi såg ingenting.

Vi fick ligga där vi låg, driva. Vi tog upp köksredskap, kastruller och slevar och började göra oväsen, så mycket det gick, vi låg ju förmodligen i en farled, men vi var inte helt säkra vart strömmen förde oss. Vi hittade en antik mistlur, en sån man blåser i, mässing!

Så låg vi några hundra meter från hamnpirarna på Knippla och drev iväg med strömmen.

Tjockan ville inte ge sig och det började mörkna, vi hörde ljud från land, men såg inget.

Till slut hör vi motorljud närma sig, en stor disel. Är det ett lastfartyg? Ser dom oss på radarn?

Plötsligt dyker en hög för upp ur dimman, där uppe står en båtsman och det är räddningsfartyget Oscar Tybring? (eller var det ett kvinnonamn) som upptäckt oss i farleden.

Han frågar oss om allt är ok. Det är det, nu.

Dom säger åt oss att hänga på deras akterlanterna så dom kan ledsaga oss till Rörö?

Med motorn på maxvarv, kämpar vi för att inte tappa sikten av den allt mer avläget försvinnande ljuspricken vi följer, räddningsbåten är snabb, vi ser nästan ingentig i övrigt.

Allt nog och väl, hamnpirarna dyker up, vi är framme, tackar besättningen på räddningsbåten som snabbt går ut igen och vi lägger till.

Puh!

Vi ser oss omkring i den av dimma diffusa hamnen, ljud hörs, det är nån slags hamnfest på gång, folk rör sig runt ljuspunkter på bryggorna.

En man med dragspel, i jacka och keps, lutad mot några fiskelådor, tar upp “ålefiskarns vals”. Maxat!

Vi kojade, på morgonen har dimmolnen upplösts och vi förhalar till Knippla.

Framme i knippla den första September.