Den gamla inredningen är fortfarande kvar i båten på Annikas bilder från vintern 1975. Dåligt ljus och lite skakigt, men upplysande. Akter.

Read the rest of this entry »

Så kom det sig att vårt öde nu låg i Tore Löfbergs händer. Och Tore var en person med bestämda åsikter. När han inte rökte cigaretter utan filter – förmodligen John Silver – eller petade tobaksflarn från tungan, tuggade han på violpastiller. Han pratade en nära obegriplig bohuslänska.

Varvet hade varit i familjens ägo i många generationer. Tore var nummer fyra och hans son Tomas, som driver varvet idag, är femte generationen.

Tore och Janne i söndagskläder.

Den rönnängska hierarkien gick inte att ta miste på. Familjen Löfberg bodde i en villa överst på en höjd mitt i samhället. Med andra ord, när Tore pratade, lyssnade man. Och nu sa Tore att vi skulle ha ny förstam.

Det var startskottet för mitt 12-åriga renoveringsprojekt. När det var färdigt skulle vi ha bytt 150 meter bordgång, samtliga spant ned till under vattenlinjen, samtliga däcksbalkar, spanttoppar, relingar, däck och i stort sett allting annat över vattenlinjen.

Förstammen och de nya bogarna kostade ungefär lika mycket som vi hade betalat för båten ett par månader tidigare. Det gav en fingervisning om vad som skulle komma.

Sedd i historiens backspegel, kan man säga att olyckan i Moss var det Sanningens ögonblick som det här projektet krävde. Nu avslöjades för första gången fulla vidden av det engagemang – i både tid och pengar – som Minde skulle komma att kräva.

Det var ett bryskt uppvaknande att upptäcka att ingenting egentligen hade blivit skadat i Moss, som ändå inte hade behövt bytas ut. Med tiden skulle vi lära oss att allt från vattenlinjen och upp var – i varierande grad – dåligt och behövde skiftas ut. Och en hel del nedanför vattenlinjen därtill. Men detta låg ännu några år i framåt i tiden.

Ur med maskin.

Read the rest of this entry »

En sammanbiten Janne Engström vid Mindes ratt på väg ned genom Bohuslän efter olyckan i Moss i juni 1974. Vi hade fått en hel del att tänka på. Den ursprungliga planen, att omgående ta Minde genom Göta Kanal till Stockholm, var uppenbarligen inte längre att tänka på…

Read the rest of this entry »

Efter mindre än sex timmar havererade Minde-projektet. Eller rättare sagt, det var då det verkligen började… fast på ett helt annat sätt än vi tänkt oss. Vi hade då kommit till Moss, ungefär halvvägs ned till svenska gränsen.

Read the rest of this entry »

Vi hade en plan, Janne Engström och jag, den där försommarkvällen 1974, när vi anlände till Heggedal för att hämta Minde: vi skulle segla sommaren 1976.

Det fanns gott om modeller. Vi visste ganska exakt hur vi ville ha det. Ungefär som på bilden här. Det är legendariske lotsen Thor Ula, son till stratosfäriskt legendariske lotsen Ulabrand, som löper ut med sin sköyte Frithjof någon gång i början av förra seklet.

Det var ju egentligen inte så mycket som måste göras. Styrhytten måste bort, naturligtvis, men hålet skulle ju ganska lätt kunna förvandlas till en passande sittbrunn. Den stora, tunga och otympliga tändkulemotorn – fascinerande som den var – måste ge rum åt en modern marindiesel. Brädgången skulle bort och ersättas av en låg, traditionell lotsreling.

Och så fick vi ju snickra litet på inredningen. Den tidigare ägarens smak hade varit utpräglat minimalistisk: två traditionella lotskojer, två bänkar, ett skåp, ett löst bord. Det var det.

Förskeppet var oinrett och tydligen använt till att stuva fiskeredskap i. Maskinrummet skulle bli en utmärkt hytt, när väl den nya motorn kommit in. Och så riggen. Mast och annan rundhult, stående och löpande rigg – allt måste göras från grunden. Men det var ju bara roligt och kunde knappast kallas arbete.

Vi planerade att ta båten genom Göta Kanal, till Stockholm där vi bodde. Vi räknade med att hela ombyggnadsarbetet skulle ta två år. Sedan skulle vi segla.

Men på bara sex timmar förändrades allt.

Vårkväll 1974. Den allra första bilden. Jag var 25 år, hade gått från gymnasiet till Sjökrigsskolan i Näsbypark. Efter tre år i kommissen, mest på ubåtsflottiljen i Hårsfjärden, hade jag varit tre år till sjöss i handelsflottan. Nu gick jag första terminen på Journalisthögskolan i Stockholm. Så fort studielånet kom, åkte jag till Oslo och köpte en sekelgammal träbåt.

30 år senare finns inte Sjökrigsskolan kvar längre – och knappast flottan heller. Ubåten Nordkaparen, där jag gjorde mitt fänriksår, är museibåt i Göteborg. Svenska Ostasiatiska Kompaniet är borta, liksom Journalisthögskolan.

Men Minde seglar fortfarande.

Det var det vackraste jag dittills hade sett. Jag såg varken styrhytten, fiskebåtsbrädgången, eller det gråmålade, spåntade däcket.

Vad jag såg, var det slanka skrovet av en legendarisk seglande norsk lots-sköyte. Folk som inte vet bättre kallar dem ofta Colin Archer. Men på den här sajten – vilket kommer att framgå – är vi fundamentalister.

Colin Archer ritade flera lotssköytar, men inte Minde. Hon var därför inte en ”Colin Archer”. Hon var byggd i Barmen, innanför Risör, på norska Sörlandet, och var därför en Barmen-sköyte, eller möjligen en Risör-sköyte.

Vad jag såg var Minde under segel – med den röda lotsduken i seglet vertikalt från gaffeln – på väg upp i lä av ett väntade fartyg för att sätta av lotsen. Det kraftfulla skrovet… den långa klyvarbommen…

Jag gick runt och stack kniven i spanten, sniffade under durkarna, inspekterade maskinrummet. Litet anade jag hur litet om en äldre träbåts verkliga status man kan sluta sig till under en enkel inspektion av det här slaget. Allt verkade OK, ingen röta, vad jag kunde se. Men som sagt… vad jag verkligen såg, eller ville se, var mer i linje med bilden nedan. Det är inte Minde, men kunde ha varit, under den glamorösa tid då lotsar ännu seglade.