SEPTEMBER 1979

Kjell och jag reste över till Norge helgen efter vi anlänt till Knippla med Minde. Vi hade bespetsat oss på att segla Hollendern. Det hela var inte så noga planerat men vi var rätt säkra på att komma med på någon av de tävlande båtarna. Vi reste i min fars gamla Saab 99:a och lämnade Stockholm efter jobbet på fredagen den 7 september. Skepparmötet skulle bli i Son vid Oslofjorden klockan sju på lördagsmorgonen, vi anlände sent på fredagskvällen.

Båtarna låg tysta och besättningarna sov förmodligen redan i sina kojer, laddade för tävlingen nästa dag. Inget festande i Son den kvällen inte.

Vi lyckades inte få sovplats i någon båt för natten så det blev till att sova i bilen. Men vi fick båda båtplats under morgontimmarna. Kjell på självaste Colin Archer och jag på en ganska nybyggd sköyte med tre ungdomar ombord, Canopus. Det var någon av ungdomarnas fars båt och det var en mycket fin sak med massor av teak, mahogny och rostfritt stål.

Hollendar-seglatsen är en årligen återkommande seglingstävling som KNS, Kungliga Norska Seglingsföreningen arrangerar. Starten går mellan Moss och Horten en bit ut från Oslo och idén är att man skall runda Hollendarbojen som ligger längst ut i Oslofjordens inlopp, för att sen segla tillbaka hela vägen upp igen. Det är många klasser och de snabbaste och mest välseglade båtarna gör resan på 6-7 timmar, de sista brukar komma i mål under söndagsförmiddagen, tjugo-tjugofem timmar efter start. Vårt intresse låg bara på de klasser där Sköyter seglade. Vind och strömmar är förståss avgörande och det är mycket lokala specialkunskaper och knep som påverkar utgången. Oslofjorden är känd för att vara svårnavigerad, strömmen kan ändra riktning och sida i fjorden. Speciellt besvärligt är det när mörkret fallit med kryssande båtar överallt, utgående och inkommande och många fyrsektorer att hålla reda på.

08. Lördag. Tidig morgon och skepparmöte på kajen i Son.

Två svenska deltagare fanns i startfältet, här delar av Frifararens besättning, alla runt två meter långa.

Och här Kjell tillsammans med några ur besättningen på den andra svenska båten, Dagmar.

Gunnar Vendel är som vanligt med ombord på Dagmar och skeppare är ägaren, den legendariske Harald Palmqvist.

Dagmar och Frifararen lämnar kajen för att gå ut mot starten. Båtarna är fortfarande sammankopplade men bara Dagmar bränner olja, Harald håller låda.

Kjell sätter storen på Colin Archer. RS 1.

Kjell ger en vidare bild av segligen på RS 1 ColinArcher i en artikel publicerad i tidningen Båtnytt. Länk

Det var min första upplevelse av att tävla med båt och så här såg jag det från Canopus däck:

Efter starten stack alla iväg åt samma håll. Det såg samlat och lättförståeligt ut.

Canopus hängde på och verkade segla lika snabbt som de andra.

Sen blir det svårare att förstå. Båtar överallt på väg åt olika håll.

Det är kryss och ibland passerar båtar helt nära.

Från alla håll.

Ibland på avstånd.

Vissa har man omkring sig under långa stunder.

Och plötsligt är dom helt nära och på kollisionskurs.

Senare under kvällen började båtar som har rundat dyka upp och försvinna uppåt i fjorden. Först alla snabbseglande plastbåtar och sen under natten de snabbaste sköytarna. Det var riktigt jobbigt för oss som fortfarande hade långt ut till bojen.

Kvällen kom, och natten, vi seglade på och rundade tillslut Hollendarbojen. Någon gång under efternatten mojnar det och vi hade plötsligt ingen vind.

09 Söndag.

I gryningen glider vi sakta upp längs fjorden.

Vi slår följe med några andra båtar och låter strömmen leda oss.

Morgonen är fin och vi kan ta igen oss efter vaknatten.

Mathållningen är fortfarande perfekt.

Och till slut når vi målet.

Manskapet på Colin Archer med Knut von Trepka som skeppare var högt motiverade och med Kjell som extra ”deckhand” kom dom i mål någon gång under tidiga morgonen. På Canopus åt vi gott, hade krabbor och öl till middag och vi var väl inte koncentrerade på seglingen hela tiden. Vi var också inne långt senare. Solen hade gått upp för länge sen och förmiddagen var långt gången när vi passerade mållinjen. Under morgontimmarna dog vinden ut helt under långa stunder men det var många vackra vyer. I bilen hem bestämde vi oss för att ställa upp med Minde nåt år.