Vårkväll 1974. Den allra första bilden. Jag var 25 år, hade gått från gymnasiet till Sjökrigsskolan i Näsbypark. Efter tre år i kommissen, mest på ubåtsflottiljen i Hårsfjärden, hade jag varit tre år till sjöss i handelsflottan. Nu gick jag första terminen på Journalisthögskolan i Stockholm. Så fort studielånet kom, åkte jag till Oslo och köpte en sekelgammal träbåt.

30 år senare finns inte Sjökrigsskolan kvar längre – och knappast flottan heller. Ubåten Nordkaparen, där jag gjorde mitt fänriksår, är museibåt i Göteborg. Svenska Ostasiatiska Kompaniet är borta, liksom Journalisthögskolan.

Men Minde seglar fortfarande.

Det var det vackraste jag dittills hade sett. Jag såg varken styrhytten, fiskebåtsbrädgången, eller det gråmålade, spåntade däcket.

Vad jag såg, var det slanka skrovet av en legendarisk seglande norsk lots-sköyte. Folk som inte vet bättre kallar dem ofta Colin Archer. Men på den här sajten – vilket kommer att framgå – är vi fundamentalister.

Colin Archer ritade flera lotssköytar, men inte Minde. Hon var därför inte en ”Colin Archer”. Hon var byggd i Barmen, innanför Risör, på norska Sörlandet, och var därför en Barmen-sköyte, eller möjligen en Risör-sköyte.

Vad jag såg var Minde under segel – med den röda lotsduken i seglet vertikalt från gaffeln – på väg upp i lä av ett väntade fartyg för att sätta av lotsen. Det kraftfulla skrovet… den långa klyvarbommen…

Jag gick runt och stack kniven i spanten, sniffade under durkarna, inspekterade maskinrummet. Litet anade jag hur litet om en äldre träbåts verkliga status man kan sluta sig till under en enkel inspektion av det här slaget. Allt verkade OK, ingen röta, vad jag kunde se. Men som sagt… vad jag verkligen såg, eller ville se, var mer i linje med bilden nedan. Det är inte Minde, men kunde ha varit, under den glamorösa tid då lotsar ännu seglade.