Danska färdmål

Artikel publcerad i på Kryss & Till Rors 3, 1987.

Vi sätter kurs mot Smålandsfarvandet och i sällskap med Kjell Fornander besöker vi den lilla ön Vejrö i öhavet mellan Sjælland och Lolland.

Det var en rätt eländig segling och Vejrö därför kanske ett passande mål. För Vejrö är en vacker och sorgsen liten ö, så långt från världen.

Det var den där dagen då man till slut tröttnar, då det regnat och blåst kuling emot så länge att det kan driva den mest tålmodige seglare ut på sådant han egentligen borde avstå ifrån.

Vi hade krupit runt Själland i ett busväder som aldrig ville ta slut, och som för varje ben vred med – rätt i näsan. Vi hade kämpat över Köge-bukten och över Fakse-bukten. Vi hade fått ett ögonblicks ro i Bögeströmmen och hade smugit i korta etapper från Nyord till Petersvärft till Vordingborg. Där hade vi väntat och väntat på det som aldrig ville hända: att vinden skulle vrida. Åtminstone det, sedan kunde det väl för all del få fortsätta att regna och vara kallt.

Vi hade mycket sett fram emot den etapp vi hade framför oss. Vi skulle ut på det som danskarna kallar Smålandsfarvandet, eller ibland Smålandshavet. Det är det skyddade vatten som ringas in av Själland i norr och öster, Lolland och Falster i söder och Fyn och Langeland i väster. Med sina låga och långgrunda stränder och många bördiga och ganska isolerade små öar, hade vi sett framför oss dagar av rofyllda upptäcksfärder bland sandbankar och rev, bland fiskare och bönder.

Men nar vi tidigt en morgon stack ut från Vordingborg, fick vi än en gång lära oss att hårt väder inte är förbehållet öppna och djupa vatten.

Den västliga vinden drev på vägen från Fyn upp vågor av oroande storlek över de grunda vattnen. Regnet piskade i ansiktet och sikten var inte mer än något hundratal meter.

Vi drev båten så hårt vi orkade och led med den för varje slag i vågdalarna. Det var fråga om se efter den döda räkningen så noga det gick – och för övrigt att klamra sig fast och hålla ut. Vi såg inte en skymt av de öar vi hade drömt om: Femö, Fejö, Askö, Skalö, Omö och allt vad de heter. Men vårt bestick hade stämt och på eftermiddagen kom vi äntligen upp till Vejrö. Vi hade valt Vejrö för att vi i den dåliga sikten inte ville in bland bankarna, och för att vi hade hört att det var en av de mest egenartade öarna i denna skärgård.

Piszczek

Vi var dock långt ifrån beredda på vad som skulle möta oss, när vi väl förtöjt som enda båt i den lilla hamnen, fått i oss en försenad lunch och på oss torra kläder, och nyfiket började gå stigen fram från hamnen.

Det hade sluta regna och himlen antagit en ljusare grå ton. Vinden rev fram bland träden, men i övrigt hörde vi ingenting annat än havet och vi såg inga människor.

Vi kom till en igenvuxen trädgård och en ödegård. längre in på ön stod åter öde gårdar, men nu öppna och liksom plötsligt övergivna. Det fanns möbler kvar. I en rum stod en dammig TV, i ett annat hus stod kaffepannan kvar på spisen. Det var fuktskador och söndriga fönster, uppbrutna dörrar och infallna tak.

Vi kom till en liten igenvuxen kyrkogård och något som måste ha varit en skola, vi gick ut och in ur tomma lador och lagerhus och vi såg en nedbrunnen husgrund. Det var en bördig ö. Vi blickade ut över gärden och övergiven åkermark och vandrade bland vildvuxna fruktodlingar. Här och där fanns spår efter schaktningar och vägarbeten och här och där övergivna redskap och fordon.

Det var inte en stor ö, inte mer än en handfull gårdar och ytterligare några hus. Under ett par timmar hann vi gå runt ön. Det var en egendomlig och överrumplande upplevelse under en mörk himmel där molnen nu hastigt drog fram, alldeles ensamma på en ö som till synes plötsligt och nyligen övergivits i all hast, som om krig eller farsot dragit fram. Det var nästan litet kusligt och vi undrade vad som hade hänt med ön.

När vi kom tillbaka till hamnen, låg där ytterligare en båt innanför vågbrytarna. Det var en robust arbetsbåt med ett par karlar som en bit inåt land var sysselsatta med att montera ned en bod. De sa an de kom från Fejö och snart skulle ge sig av igen. Nej, det var inte väder att vara ute i och här fanns inte heller mycket att roa sig med.

– Men det är en fin liten ö, sa vi.
– Det är det nog. Talar ni med Piszczek, kan ni nog få alltihop billigt, skrattade de.
– Piszczek?
– Ja, han kan väl behöva varje öre han kan få in.

Det var på sätt och vis samma gamla historia, den om urbanisering och döende kustkultur. Vi hämtade några Carlsberg nere i kölen och sedan var historien ganska raskt berättad.

Privatiseringens vådor

Det hade en gång varit en flitig liten ö med kanske hundra människor i något dussintal hem. Och fler kom resande för att hjälpa till med skörd och fruktbärgning. Som mest gick det tjugotvå barn i den lilla skolan, som också fungerade som andaktsrum när prästen kom till ön. Det var 1929. Redan före kriget började avflyttningen. Gårdar slogs ihop och snart fanns det bara fyra större kvar. Den största låg på södra delen av ön och hette Nygård. Den drevs på 50·talet av Sara Juul-Larsen och höll många sysselsatta med fruktodlingar. Frukten skulle ju plockas och packas och transponeras ut på flata vagnar, ända ut i vattnet på de långgrunda stränderna – detta var ju innan hamnen hade byggts – där lådorna plockades ombord på båtar.

Sedan sålde Sara Juul-Larsen Nygård till tobaksfabrikanten Nobel. Även denne fortsatte med att köpa upp grannarna, men inte för att driva ett lönsamt jordbruk, utan som investering och sommarnöje. Nobel köpte allt, till och med skolan när den lades ned 1966. Gård efter gård blev hans. Jorden slutade brukas, husen användes bara under sommaren och höstens jakt. Till slut var Vejrö en privat sommarö.

In på scenen kommer entreprenören Roland Piszczek. Han köper i slutet av 70-talet alltihop för att göra fritidsanläggning av det. Han bygger den lilla hamnen åt fritidsseglarna, han rustar upp husen åt badgästerna, han bygger vägar och anlägger ett fasaneri. Just det, han börjar föda upp fasaner i stor skala. Det är nämligen hans ljusaste idé: att göra Vejrö till ett paradis för tyska jägare, där de kan skjuta fasaner och bo i äkta små danska hus. Det fungerade i några år, sedan gick Piszczek omkull. Om det var på. grund av Vejrö, eller på grund av andra äventyrligheter, visste man inte så noga. Nu var det i alla fall över och hela ön till salu.

Efter denna vemodiga historia gick vi ned i båten för an laga middag. Sedan talade vi ett slag om hur annorlunda del måste ha varit an segla förr – säg på 30-talet – då ännu kusterna var befolkade, skärgårdsborna fler än badgästerna och bruksbåtarna fler än fritidsbåtarna.

KJELL FORNANDER

Vejrö ligger på 55°02´, 1 N och 11°22´, 5 Ö bredd. Danska sjökort nr, 142 S och 16O S.