JULI 2001

Vi var på väg tillbaka från Norge dit vi blåst av en stadig sydväst.

Red skies in the night… a sailors delight.

Vecka 28-29.

Kjell och Fabian.

Kjell och jag hade mött upp I Bovallstrand där Minde låg, med var också barnen. Zeke, Lova och Fabian. Jag och mina barn hade bilat ner från Spetebyn i Sörmland där vårt torp ligger. Kjells hus i Bovallstrand var samlingspunkten och hela klanen Fornander var samlad.

Zeke.

Lova.

Seglingen starade i strålande väder och som sagt med en stadig sydväst. Vi följde vinden nordvart från Bovallstrand. Dagarna spenderades med sol och badutflykter, sakta och lugnt, inga längre dagsetapper. Vi lagade maten ombord och det var lagom långt mellan bunkringsbryggorna även om det gjordes dagliga besök i hamn för glassinköp. Vi passerade snart gränsen till Norge men ville inte gå för långt upp i fjorden.

Barnen på utflykt i Mindre.

Balders stora kylbox klarade färskvarorna och vi köpte is, eller bytte kylklampar när vi handlade. Vinden höll i sig och dagarna gick, till slut var vi ändå en bit upp i Oslofjorden och den vindkantring vi väntade på kom aldrig. Dagarna i Norge blev fler och det började verkligen bli dags att vända ner igen.

Arne.

Det var bara att bita ihop. Ner skulle vi och det var mot vind och sjö. Vi höll oss i de skyddade lederna och det var egentligen bara ett ställe där det var vanskligt, Tjurpannan! Tjurpannan saknar skyddande ytterskärgård och tillhör ett av Bohuskustens mest exponerade områden. Tjurpannan har i alla tider utgjort en fruktad passage bland sjöfarare. Själv har jag ett minne av en strålande dag i början på åttiotalet. I en sydvästlig kuling och med fullt ställ på Minde kom vi söder ifrån när vi i åtta nio knop passerade tjurpannan. Då mötte vi en liten träfolka som kryssade sig sydvart genom sjöarna. Det såg vanskligt ut, absolut ingenting för en bryggseglare.

Tjurpannan i Juli 1981.

Bryggseglare var väl annars ungefär vad jag var vid den här tiden, händerna i fickorna förutom när det vankades glass. Balder skötte allt underhållet på Minde de här åren, Kjell bodde i Tokyo och seglade några veckor om sommaren, jag i Stockholm och på torpet seglade ännu mindre, Barnen var mellan åtta och tretton år med helt andra intressen än segling. Så sjöbenen var lite skakiga i vår besättning.

Men vi tog det metodiskt. Vi sjöstuvade allt ombord enligt konstens alla regler. Man vill inte kallas ner i båten för att rädda något som rullat ner från en bänk eller bord och krossats när all ens uppmärksamhet behövs på däck. Barnen förbereddes på att det skulle gunga ordentligt och vi kollade flytvästar, livlinor osv. Barnen bestämde sig dock för att sitta där nere under överfarten, dom var inte alls sugna på att se alla vågorna. Dom spelade “Finns i sjön” tror jag.

Sen var det ingen match förstås, det tog en stund att komma över men en båt som Minde har inga problem med en liten kuling. Problemet satt snarare i benen.

Huset i Bovallstrand.

Tillbaka till Bovall och sen upp till torpet i Sörmland igen.

Fogeltorp.

Torpet står stadigt i alla väder, men ska man segla ska det vara på Minde!