Nu var det sista veckan i september 1985 och i kyligt men strålande väder hade Balder och jag glidit upp genom Bohuslän. Vi hade varit på Åstol, på Kärringön, i Grundsund. Överallt denna stämning av bister verklighet som vi älskar. Man hör hammarslagen från husreparationer, motorer som startas, maskiner som går inne i verkstäderna.

Vi kom söderifrån i den yttre leden från Islandsberg, den outprickade genväg väster om Gåsö som brukar kallas skeppsleden eftersom de gamla kustskutorna brukade gena här.

Balder till rors vid ett annat tillfälle.

Man kommer ut mitt bland Brandskären och har sedan bara att styra ned på Lilla Kornö. Vi hade dragit upp några makrillar på dörjen och planerade för en tidig och mörk kväll, några öl, mat och en promenad bland de igenbommade husen.

I denna sinnesstämning rundade vi fyren och styrde in mellan vågbrytarna. Fallen låg uppskjutna på däck för att snabbt kunna löpa ut om något segel måste ned, eller piken firas för att få henne att hastigt falla.

Balder var vid rodret och jag skötte fall och skot, och hade också en av våra långa åror parat. Detta var sådant som vi tycker om, att försöka manövrera den tunga, gaffelriggade båten som man gjorde förr: för segel, åror och, när så behövs, ankare och halända.

Man lägger upp en plan. Det är i allmänhet inte så svårt. Skickligheten består i att blixtsnabbt överge den, i det ögonblick som den reellt existerande verkligheten visar sig vara annorlunda än den planerade verkligheten. Då behövs omedelbart en ny plan, utan betänketid, byggd på intuition och erfarenhet och känsla för hur båten uppträder i olika situationer. Det är då det är skönt att ha Balder ombord.

Balder vid årorna, fast inte i september och inte på Lilla Kornö (utan i Marstrand).

Farten var för hög för den lilla bassängen, men vi visste att den västliga vinden skulle dö i lä bakom bergssidan och lämna oss tillräckligt med tid för att komma runt, få ned farten, få vinden ur seglen och driva in mot bryggan, kanske med några avslutande årtag som hjälp.

Samtidigt måste vi förstås vara på vår vakt för att vinden i en plötslig nyck skulle besluta sig för att svepa runt berget, och ned genom sänkan med dansbanan och potatislanden, och slänga sig över oss vid det mest olämpliga tillfälle.

Men vi skulle ändå ha stäven åt rätt håll. En sådan stöt borde gå att parera. Med fullt storsegel borde hon omedelbart lova upp, så att vi kunde få klyvaren på rätt sida om vindögat. Det var det viktigaste. Kom förseglen att fylla i lä, skulle vi ohjälpligt och ögonblickligen köra klyvarbommen i bryggan. Sådana var spelets regler.

Man får hålla ett öga på det mesta. Man skall notera vad som händer till väders, om gaffeln är på väg till ena eller andra sidan. Man måste vara medveten om åt vilket håll stäven i varje ögonblick rör sig. Man bör spana efter tecken i land eller över vattenytan på skiftningar i vinden. Man har så att säga fullt upp, även när ingenting ser ut att hända.

Detta kan tyckas otacksamt. Detta, att när det går rätt och riktigt, så ser det ingenting ut. Då ser allt lätt, på något sätt naturnödvändigt och automatiskt ut, som en häst som själv och utan hjälp spatserar in till sin plats i stallet. När det istället är dramatik och full aktivitet vid tampar och segel, då är det alltid något som gått fel – även om det slutar lyckligt.

Balder i sin sjökaptensinkarnation.

Inte var det konstigt då, att ropet från land kom så överraskande. Någon skrek våra namn. Vi ryckte till och upptäckte i samma ögonblick att ön sjöd av liv. Det lyste i fönstren och rök ur skorstenarna. Folk stod vid knutarna och pratade, andra rensade nät vid sjöbodarnas solsida. Det var “herregud, vad gör ni här?” Det var “skynda er och få fast, Leif har just fått kanelbullarna ur ugnen.”

Jag stod snart i vanten i lä och tjoade åt vänner i land. Vad Balder stod och tänkte på där bak, är inte lätt att veta,

Nej, det kom aldrig någon plötslig vindstöt, istället måste vi ha haft en aning drag där uppe hela tiden. Vi tänkte väl på annat och plötsligt var farten för hög. Inte mycket, men det behövs inte heller så mycket när det är femton ton ek som kommer farande.

I plötslig sinnesnärvaro fick jag iland en ända, medan Balder försökte styra ut från bryggan. Jag fick hjälp med att få ögat över en ring iland och skränsade över en nagel vid röstet. Lägger man ett spring för långt förut, slår näsan ofelbart in. Lägger man det istället ungefär vid masten, får man istället båten att gå in parallellt med bryggan.

Jag fick stopp på en meter. Det var rätt in, en hård studs på fendrarna – och väl förtöjt. Vi körde händerna i fickorna och försökte se sömniga ut, trots den plötsliga stöten av adrenalin som rusade genom kroppen. “Det är alltid bekvämare att bärga och beslå vid kaj”, sa vi till folk i land.

Balder (till höger) och jag har känt varandra sedan gymnasiet på Samskolan i Göteborg. Vi seglade ihop på Kryssarklubbens skolfartyg på 60- och 70-talen. Här på Minde i början av 80-talet.

Sedan gick vi ändå upp en sväng mellan husen för att njuta. Det är något särskilt med en gaffelriggad båt som ligger ensam vid en brygga. I skymningen med seglen uppe. Fast det är väl något som man sett på bild, förstås. Från den tiden då de som verkligen kunde segla de här båtarna var i farten. Då brukar det också stå någon person i mörk kostym och kubb på däck.

Vi fick snart förklaringen till att ön, som borde ha varit övergiven, var aktiv som på sommaren. Det var hummerfisket som skulle börja dagen efter. Hummerfisket är bohuslänningarnas älgjakt. Under några dagar är det fest och spektakel i varenda vik. Det är glada miner och besvikna, det är stalltips och sura utombordsmotorer.

Vi var iväg nästa morgon igen. Vi skulle söderöver, ned mot Göteborg och tillbaka till arbetet. Vinden mötte vid Islandsberg och vi slog ut till havs för att gå utanför Hermanö. Så satt vi i eftermiddagssolen och rullade sakta i dyningen. “Asch, vi vänder”, sa Balder plötsligt.

Och det gjorde vi. Vi skotade ut och föll av och satte kurs mot Hållö.

Den kvällen låg vi längs berget i ett smalt sund längst ut i havsbandet. Det var min födelsedag och Balder hade gömt undan några krabbor och kylt en flaska vin. Sedan gick vi upp på däck. Det var gnistrande stjärnklart. Fullmånen sände en mångata rätt in i sundet. Månljuset var så kraftigt att riggen kastade långa skuggor över de röda hällarna. “Det är vackert”, sa Balder. Och det var det verkligen.