Man skall ha ett mål när man seglar. Sommaren 1981 seglade Arne och jag till norska Sörlandet för att försöka ta reda på litet mer om Mindes historia. Det enda vi hade att gå efter var ett kort brev från den tidigare ägaren. Det var inte mycket. Men det hade i alla fall tagit oss till Stavern, där vi förtöjt utanpå lotsbåten. Efter en stund dök det upp en man i sextioårsåldern…

Han kunde vara båtsman ombord på lotsbåten.

”Morrn”, sa jag.

”Morrn, morrn”, sa han.

Jag hävde mig över relingen och stod på lotsbåtens däck. ”Vi la oss här på utsidan”, sa jag och pekade ned på Minde. Arne stack just upp huvudet genom luckan och nickade. ”Jag hoppas att vi inte ligger i vägen.”

”Där kan du gott ligga. Vi ska inte iväg förrän tidigt i morgon. Jag knackar i däcket en stund innan.”

Lotsen Thor Thorsen i Stavern ((till höger), sonson till Thor Ula, sonsonson till legendariske lotsen Ulabrand i Ula.

“Det var en annan sak. . . en lots som heter Gjertsen . . . du känner inte till honom? Minde skall ha varit lotsbåt här i Stavern .”

“Gjertsen . . . det tror jag inte att jag känner till. När?”

Jag hoppade ombord på Minde och hämtade brevet. Vi läste tillsammans:

“Ellers kan jeg nevne for deg at Minde er bygget i 1912 og ikke 1918. Det er bygget 2 like båtar av Mindes type. Hvor på Barmen hvet jeg ikke. Men Minde gikk som lossköyte ved Skåtöy (mellom Risör och Kragerö) fram till 1927. Losen som hadde eiet henne hele tiden het antagelig Gjertsen. Han ble statslos i Stavern og solgte Minde. . .” ,

”Vi är på upptäcktsfärd”, förklarade jag. ”Vi hade tänkt oss några veckor här på Sörlandet för att forska i det förflutna. ”

“Det låter som Klausen, tycker jag”, sa mannen eftertänksamt. ”Men någon lotsstation har det aldrig funnits på Skåtöy. Jag är själv därifrån. Klausen kom från Portör, det är inte så långt därifrån. Inte minns jag vad sköyta hans hette, men jag kommer ihåg när han stuvade båten full av möbler – ja, allt han ägde – och tog från Portör. Jag var ju guttunge då. Men jag minns det, för han seglade runt på bryggorna och tog farväl med möblerna fastsurrade på däck”.

“Han skulle till Stavern?” frågade jag ivrigt.

“Visst, han blev statslots här. Det sades att han bodde i sköyta första året, tills han fick byggt huset sitt”.

Långt längre än Sverige, hade Norge kvar ett privat lotssystem. Lotsarna ägde sina båtar och konkurrerade om de alltför få lotsningarna. Det var först på plats som fick jobbet. Med ofta bara två mans besättning kunde de små lotsbåtarna ligga ute i veckor och vänta. Ibland la de sig ända nere vid Skagen för att vara först. Men en statslots var anställd av staten och behövde ingen egen båt.

“Det kan passa med 1927”, fortsatte båtmannen. “Han var här bara några år här, sedan blev han visst hamnlots i Sandefjord”.

Under tiden hade ytterligare en person dykt upp, en ung man i knappt trettioårsåldern. Den äldre båtmannen vände sig till honom:

“Far din må väl veta vad Klausens sköyte hette”.

“Det tror jag gott. Men han är ju på väg till Oslo. Han blev satt ut i morse”.

“Vi kan ta honom på radion”, sa den äldre mannen, som nu själv blivit nyfiken.

“Du vet hur det är med privatsamtal!”

“Äsch. det finns de som pratar mer skit än så på VHF”.

Det tog bara ett ögonblick så var vi inne i lotsbåtens styrhus. Vi fick genast kontakt:

“Vi går över på 12:an”.

“Ja, här har du mig”.

“Du Thorsen, kan du komma ihåg vad gamle Klausens sköyte hette, som han tog hit från Portör?”

“Det må väl Anker, sonen hans, i Sandefjord veta. Han är nyligen pensionerad. Han var ju med när de kom hit”.

Först ringde vi hem till Anker Klausen. Hans hustru berättade att Anker, så här under semestertid, hjälpte till nere på hamnkontoret. Vi fick numret:

“Anker Klausen? God dag Klausen. Det är från lodssköyta i Stavern . . . God dag. Minns du vad sköyten som far din kom hit med 1927 hette. . . Minde . . . säger du det. Den ligger här på utsidan. Det står en svensk här som nog gärna vill prata med dig”.

Anker Klausen tillbaka ombord igen på fars sköyte.

Klockan sju nästa morgon var vi på väg mot Sandefjord. Dagen var mycket vacker med en alldeles blå himmel. Med åtta tio sekundmeter på låringen gick det undan. Arne låg och spann i solen. Jag satt med rorkulten i knävecket. Vi fikade och drog lite i tamparna och sedan var vi snart framme.

Vi seglade förbi det stora varvet där de just arbetade på Christian Radich och inne i själva hamnbassängen föll vi av och bärgade klyvaren och drog in klyvarbommen på däck. Sedan lovade vi upp, skotade focken i bräck i lovart och surrade rodret i lä. Sakta dejsande, bärgade och beslog vi det stora gaffelseglet och anade nog att vid något fönster i kontorsbyggnaden stod Anker Klausen och tittade på sin fars gamla båt. Vi föll av ned mot piren, lovade upp, gled in och knöt fast.

Vi skyndade upp till en affär för att köpa lunchmat och när vi kom tillbaka såg vi en äldre man i mörkblå båtmössa som verkade såväl intresserad som ointresserad.

“Goddag”, sa vi, “vi söker Anker Klausen. Ni vet inte om han finns här någonstans”.

“Jo, det är jag. Goddag”.

“Vi är här med din fars gamla båt”.

Han vände sig mot Minde, som om han upptäckt henne först nu.

“Där har jag varit sjösjuk många gånger”.

Anker Klausen med bild på Minde som fiskebåt.

Vi gick ombord. Jag berättade att jag köpt båten sju år tidigare av en fiskare strax utanför Oslo. Att han i sin tur ärvt båten av sin far, som skulle ha köpt henne av Ankers far, Christian Klausen. Jag visade en bild på hur hon såg ut för sju år sedan med styrhus, fiskebåtsbrädgång, men utan rigg. Jag sa att det var en fin båt.

“Jag tror far köpte den 1916 när han blev lots. Bästefar hade en större sköyte som far ärvde. Jag vet inte varför han sålde den och köpte den här. Jag var ju inte så gammal den gången. Men den var brukt när far köpte den. Han köpte den av en lots nere i Arendal, tror jag”, sa Anker Klausen.

Detta var litet nedslående nyheter. Vi hade hoppats att Christian Klausen varit den förste ägaren och att vi nu skulle få reda på var hon var byggd.

Runt Risör fanns fortfarande flera sköytevarv i drift. Det hade funnits ännu fler. Nu bygger de mest båtar till nöjessegling på export. Jag vet bara att Minde från början var byggd utan maskin. Det ser man tydligt på akterstammen. Och att hon ska ha hetat Minde varje dag under sitt långa liv.

“Den hette Minde när far köpte den. Jag minns att det stod inhugget i en balk här nere. Han som beställde båten hade haft två söner. Men den ena av pojkarna blev borta på havet och då skulle sköyta vara ett “minde” av honom. Så hörde jag far berätta. Det är verkligen rart att den behållit namnet hela tiden”.

Anker Klausen under däck: det var mer primitivt den gången.

Anker Klausen berättade hur det hade sett ut under däck. Det var mycket provisoriskt den gången. Två kojer, ett par bänkar och ett bord. Det hade redan suttit en liten motor i. Han mindes att maskinen stått egendomligt långt fram i båten. Maskinen var inte heller något som Christian haft så stort förtroende till. Så fort det blev dags för tilläggning, eller bordning av ett fartyg, litade han till seglen.

Vi fortsatte upp på däck. Nog var det som han kunde minnas. Rorbrunnen hade väl varit lite mindre. Men annars… med två små kappar som det hade varit. Och klyvarbommen drog man in på däck, just på det här sättet. Och låg reling var det, men det hade inte funnits mantåg. Hon hade haft röd lotsduk i seglet och numret 91 i stora svarta siffror.

“Den seglade bra”, sa Anker Klausen. “Jag försökte vara med far så mycket som möjligt ute och fiska. Jag seglade sköyta ensam när jag var tolv år. Alla var lotsar eller tullbetjänter ute i Portör. Det gick i arv. En onkel till mig var lotsdräng med far. Det var bara de två ombord. När far gått ombord på fartyget som skulle ha lots, fick onkel segla hem sköyta ensam. I Portör låg man mest på vakt och gick bara ut när det blev kallat. De låg sällan ute långa tider”.

Och så vandrade han bort mot den väntande lunchen.

Anker Klausen ville iland. Maten väntade därhemma. Nej, han hade inga fotografier. Men han hade sin kusin i Portör. Han kanske visste.

Han vandrade bort längs kajen och vi hade innerst inne hoppats att få veta mycket mer.

Nästa dag var sommarens mest stilla. På väg till Portör.

Nästa dag var sommarens mest stilla. Det var mycket varmt. Havet låg blankt och hävde sig bara helt sakta i den eviga dyningen. Vi drev väl snarare med strömmen än seglade. Vi passerade Larviksfjorden, såg de gamla utkikstornen runt Stavern på nytt och inloppet till Nevlunghamn.

Nästan nakna, lät vi båten segla själv och ägnade oss åt lättsamt underhåll. Jag tillverkade en badlejdare och Arne skrapade och oljade nedgångsluckan. Vi åt filmjölk och badade och var ute och rodde i jollen, och på något sätt var vi plötsligt nere vid Jomfruland. Vi hade först tänkt gå utanför, men märkte nu att vi skulle bli tvungna att köra den sista biten om vi skulle hinna innan det mörknade.

Portör är känd som hamn sedan vikingatiden. Hamnen är en väl skyddad vik med en grupp öar och skär som värn utanför. Man kan segla in från två olika håll, något som var betydelsefullt på den tiden då det inte fanns motorer i båtarna. Jag såg i sjökortet att det inte var att tänka på att gå in i mörker.

Strax före skymningen närmade vi oss det västra inloppet. Vi hade seglen uppe fast propellern sedan flera timmar snurrat sakta. Nu stängde vi av och gled stilla in mellan grynnor och skär. Vi ville känna efter. Här hade Minde seglat ut och in oräkneliga gånger under elva års slit. Här hade Anker Klausen seglat båten ensam vid tolv års ålder. Det var mycket stilla när vi lovade upp inne i viken och släppte vårt ankare.

Vi rodde i land och gick uppför bergknallen och tittade ut över havet från den gamla lotsutkiken. Under oss låg husen glest, kantande viken. Solen gick ned.

Kjell Klausen med hustru och dotter.

Nästa morgon var vi tidigt iland. Strax intill bryggan stod en dörr öppen in till en farstu, möblerad med korgstolar och ett runt bord. Där satt en man och en kvinna vid sitt kaffe och tittade ut över hamnen,

“Goddag, vi söker lots Kjell Klausen. Har vi kommit rätt?”

“Kom in och var så god och sitt. Nå…?” Mannen erbjöd oss två stolar.

“Det är vi som kommer med sköyten där ute”. Minde syntes rätt utanför dörren, där hon låg och red sakta för sitt ankare. “Vi kommer från Anker Klausen i Sandefjord. Sköyten heter Minde och ägdes en gång av hans far, Christian Klausen.”

“Det. var rart”, sa mannen efter en stund. “Jag trodde den sköyta var väck för länge sen. Jag är Kjell Klausen”, fortsatte han. “Anker Klausen är min kusin. Min far – Harald – var yngre bror till Onkel Christian. Christian Lots kallades han. Jag är själv lots i femte eller sjätte led. . . så långt bak som jag känner till. Vår son vill också bli lots. Men idag seglar han styrman i Bergesen. Jag kommer mycket väl ihåg Onkel Christian, men jag minns inte särdeles gott hans sköyte. . . jag var ju bara guttunge på den tiden”.

“Det var svårt på havet och det var konkurrens mellan lotsarna. Den närmaste fanns på Raune . . . där. tvärs över fjorden. . . han hette Nielsen. Det var väl ganska mycket strid dem emellan. mellan honom och Onkel Christian. Nielsens sköyte hade ett kvinnonamn. . . Marie eller något sådant. Den blev också lustbåt i Sverige. Den har varit här flera gånger”.

Vi blev förvånade. En sköyte i Sverige som vi inte kände till. Vi frågade, men Kjell Klausen kunde inte komma ihåg mer.

Minde tillbaka i Portör för första gången på ett halvsekel.

Vi blev kvar i farstun i flera timmar. Kaffetermosen tömdes och fylldes på nytt. Kjell Klausen bodde numera inne i Kragerö, där han var hamnlots, men han var uppfödd ute i Portör och tillbringade somrarna här i sitt föräldrahem. När han var pojke och sprang nere på båtarna i hamnen. var Christian Lots redan en vuxen man och en utomordentlig sjöman.

“Lotsarna skickade upp sina kvinnor att stå vakt på berget. När de såg något fartyg blossa eller signalera. satte de iväg nedför berget så att kjolarna flaxade. Sedan bar det av med sjösprång för lotsen ned till sköyta. för att komma före Nielsen på Rauane.”

”En gång, berättas det, sprang Christian ned till båten i bara underkläderna. För det var mitt i natten när kvinnan väckt honom. Under armen hade han ett klädbylte som han rafsat åt sig i stugmörkret. Iväg bar det i hast, men när Christian skulle klä på sig på vägen ut, upptäckte han att han fått hustruns kläder med sig. Det hade sett ut. Med lotsen äntrande ombord i kjol. Nej du, det var allt lotsgutten som fick segla tillbaka hem i fruns kläder.”

”Nielsen på Raune och Onkel Christian, de var som hund och katt. . . En gång kom de ut nära samtidigt till ett fartyg som väntade på lots. De närmade sig från var sitt håll och normalt skulle de ju gått runt och lovat upp akterifrån utefter läsidan. Men Christian kom från lovart och såg att han inte skulle hinna.”

”Det har vi inte tid med, bestämde Christian och sa åt lotsgutten att styra ned utefter lovartsidan bog mot bog. När båtarna möttes i full fart tog Christian språnget över. När han kom upp på bryggan såg han Nielsen komma upp snyggt och prydligt i lä och gå ombord över lotslejden. När Nielsen fick syn på Christian uppe på bryggan blev han alldeles vit i ansiktet, men det var inget annat att göra än att vända. Men innan han klättrade ned, drog han ned byxorna och vände bakdelen mot Christian. Han var rasande.”

Längs berget, nedanför det vita tullvaktbostället, brukade Christian Klausen förtöja Minde.

Dagen gick fort ihop med Kjell Klausen och hans familj. Han berättade om byn som, trots att den ligger längst ut på en tunga som är förbunden med fastlandet, varit isolerad som en ö. Vägen drogs 1962, Till dess fick man ta sig till och från med båt.

Vi besökte berget där Christian hade haft sin båt. Det var en brant och djup bergssida. Bryggan var borta, men fortfarande vittnade rostiga järnbeslag om var den en gång varit.

Kjell Klausen berättade om Portörs invånare. Vi tittade på skolhuset där han och alla hans kusiner gått. Det fanns inte så många unga familjer kvar nu, även om en viss återflyttning skett de allra senaste åren. De fastboende var mest gamla. Men på sommaren kom ju folk ut och tog sina barndomshem i besittning igen.

Nu för tiden fanns det förstås också en del sommargäster, folk från Oslo och andra avlägsna platser, som köpt hus.

I skymningen vandrade Arne och jag. upp längs den enda vägen; kom upp på åsen varifrån man såg ut över Skagerack och den sönderbrutna, steniga kusten. Vi tog av åt vänster och kom in på en övervuxen, snårig stig som ledde fram till ett brunt hus meden underbar utsikt över havet.

Fiskare Olaf Hansen: Minde låg rätt ned här på fjället. Det fanns brygga på den tiden.

Vi knackade på och blev insläppta av en äldre kvinna. I ett angränsande rum skymtade nacken och bakhuvudet på en man i det blå fladdrande ljuset från en TV-apparat. Vi frågade efter Karl Pedersen och kvinnan nickade mot mannen i fåtöljen. Vi framförde vårt ärende, men det väckte ingen reaktion i fåtöljen. Vi talade med kvinnan, frågade om hon, som bott i Portör så länge, kunde ha några gamla fotografier? Kanske över hamnen. . . vi jagade en sköyte?

“Vem tror du hade fotografiapparat på den tiden”, frågade mannen som plötsligt vänt sig om. Han reste sig och kom fram. “Här i Portör har vi gått från medeltiden till modern tid på tjugo år”, sa han. “Vi gamla tossar kan inte hänga med”.

“Christian seglade in min mor till Skien i den där sköyten en gång när hon var sjuk”, fortsatte han.

Och en gång hade han själv seglat med ut från Kragerö i svår kuling. Christian hade stått till rors och hela däcket i lä hade varit under vatten. Det mindes han mycket väl. När vi efter en dryg timme trampade stigen tillbaka, hade vi fått låna ett tjockt blått band med Portörs bygdehistoria.

Utsikten från den gamla lotsutkiken.

Nere på bryggan stod Kjell Klausen tillsammans med två kvinnor. “Vi talade just om sköyta”, sa han. Den äldre kvinnan stödde sig lätt mot den yngres arm. “Fru Thomassen”, sa han och visade på den yngre kvinnan. Vi hälsade på varandra.

“Min mor här är över nittio år” sa fru Thomassen.

“Fru Thomassen är gift med Anders Thomassen”, sa Kjell Klausen. “Han är son till siste tullvakten här ute. Han har en hel mängd fotografier härifrån”.

“Min man ärvde dem. Hans onkel var på sjön och fick med tiden en smula medel. Han köpte en vacker segelbåt som han kallade Hav. Han hade en fotografiapparat också och tog många bilder, kanske är sköyten med på någon bild”.

Därpå förklarade hon att alla bilder var inne i Kragerö där hennes man under vintrarna sorterade bland dem. Den gamla kvinnan bugade lätt och så gick de sakta bort för vägen.

Vi stod kvar och pratade en stund och Kjell sa plötsligt: “Jag kom på för ett tag sedan vad sköyten på Rauane hette, den som blev lustbåt i Sverige. Dagmar hette den. Det var något kvinnonamn.”

Arne och jag tittade på varandra.

“Han var lots från Göteborg…”, frågade vi.

“Det kan stämma. Lång och smal”.

Vi förklarade att vi ligger utanpå Dagmar, på Ängholmen i Göteborg, om vintrarna. Vi känner Harald Palmqvist mycket väl. Han är lots och född och uppvuxen ute på Vinga. Han köpte Dagmar för många år sedan från Norge. Han seglade henne utan motor till för bara ett par år sedan. Nu är han sjuttio men seglar fortfarande Dagmar ensam.

Vi hade aldrig förstått att det var här på Rauane, hos lots Nielsen, som Dagmar hade varit lotsbåt. “Tänk om det var Dagmar och Minde som låg här och slogs om lotsningarna”, sa Arne.

“Varför flyttade Kristian egentligen”, undrade jag.

“Det var väl kusttrafiken som gick ned. Det blev helt enkelt för ont om lotsningar. Till slut kunde det bli någon enstaka lotsning per månad. Det gick inte att klara sig längre.”

Vi sa god natt till varandra och Arne och jag rodde ut till båten. “Tror du vi någonsin får reda på var Minde byggdes?” frågade Arne efter ett slag.

“Jag vet inte”, sa jag. “Det är nog svårt. Det är så länge sedan nu. Folk kommer inte ihåg riktigt. Det är en generation för sent. Och det fanns oräkneliga sköytar längs den här kusten. Men det kan finnas en del i arkiven. Lotsningsverksamheten, även om den var privat, måste ju ha varit ganska väl organiserad och reglerad.”

Minde vid bryggan i Portör. Lotsutkiken på toppen av ön är idag kulturminnesmärke.

Nästa dag var det blåsigt, men fortfarande soligt och varmt. Vi hade två dagar på oss till Strömstad och måste snart ge oss av. Det blåste en sydlig kuling som bar upp mot Färder. Arne stannade ombord och stuvade, medan jag rodde iland för ett sista ärende.

Efter en kort promenad kom jag fram till Anton Klausens hus. Han var från Portör, hade utbildat sig till folkskollärare och fått arbete inåt land. Sedan några år var han tillbaka. Jag knackade på.

“Han kunde inte bärga sig”, svarade hans hustru på min fråga. “Han hörde om sköyta i morse och har gått ned till bryggan. Mötte du honom inte?”

“Hur ska jag känna igen honom?” frågade jag.

“Du kan inte ta miste. Han är lite speciell. ”

Mycket riktigt. Anton Klausen var den evige folkskolläraren: yvig. närsynt. utforskande och ivrig. Jag fick genast syn på honom.

“Detta var sannerligen intressant”, sa han så fort vi hade hälsat. “Verkligen synd”, fortsatte han. “Du är ett år för sent. . . säg två år. Kristen Andersen dog förra sommaren. Han kallades Kristen Portör. Hans liv var båtar. Han kunde se ett segel vid horisonten och säga vad det var. Han samlade på båtkunskap, kan man säga.”

“Han var nästan hundra år när han dog, men hans minne var skarpt som en barberarkniv. Åh, vad han skulle ha glatt sig. Vi andra hade väl inte riktigt Kristen Portörs intresse. Inte hans minne heller för den delen. Jag är inte gammal nog att komma ihåg sköyta. Men Christian Lots minns jag förstås mycket väl. Han var nog en duktig sjöman.”

Vi rodde ut och Anton tittade igenom båten. ”Mycket intressant”, sa han gång på gång. Plötsligt erinrade han sig: “Det var en man för många år sedan – kanske tio år sedan – som ringde upp mig. Han hette Gjertsen, tror jag, och var på jakt efter beslag till gamle Christians sköyte. Jag tror att han var från Bergen.”

“Det är ju samma namn som i brevet”, sa Arne och jag med en mun. “Hur kan två personer, som inte känner varandra, båda förknippa båten med någon som heter Gjertsen? Kan det vara en tillfällighet?”

“Det kan ha med den förste ägaren att göra”, sa Arne. ”Karl Dahl, fiskaren i Oslo, som köpte båten 1927, kan ha fått veta att någon vid namn Gjertsen byggt, eller ägt båten tidigare. Sedan är det det namnet som fastnat i minnet. Det är ju över femtio är sedan.”

” Kanske. Det är en möjlighet.”

Jag rodde in Anton Klausen igen. Vi tog in ett rev och började göra klart för att ge oss iväg.