Det här är min pappa. Han ser kanske inte så sjövan ut, men skenet bedrar. Pappa älskade att segla och tillbringade all ledig tid till sjöss. Först lärde han mamma att segla, sedan mig och mina syskon. Under några år när jag var liten hade vi en barnflicka som hette Anita. Anita fick också vara med och segla ibland.

Pappa älskade Bohuslän. Han var ingen djuphavsman. Han drömde aldrig om att segla över haven, på sin höjd en bit in i Norge någon gång. Men han kunde varje sten och vik mellan Göteborg och Koster.

Pappa trängde ihop sin familj i en skärgårdskryssare (B22:a) som hette Skvätt. Mamma och pappa i de två kojerna. Maud och jag på segelsäckar i förpiken, Jonas på durken mellan kojerna. För vuxna var det precis sitthöjd i ruffen.

Lagade mat gjorde man på en spritlåga i sittbrunnen. Toalettbestyr skötte man med hjälp av en potta. Mantåg var ännu inte uppfunna, utan barn förväntades hålla sig kvar ombord ändå.

Jag är född i september och långseglade – som vi kallade det – således första gången innan jag var ett år gammal. Vi bodde på den tiden på Lyckorna under somrarna, och en långsegling började alltid med att vi först skulle trassla oss ut genom Nordströmmarna. Det var där ute, bland Lysekils röda granitklippor, som det riktiga Bohuslän började, enligt pappa.

Bilden är från slutet av 70-talet, någonstans i Mälaren. Pappa hade kommit upp en helg från Göteborg för att segla med på Minde. Minde trivdes aldrig särskilt väl i Mälaren. Jag tror inte Curt gjorde det heller. Han ser minst sagt avvaktande ut inför det främmande djurlivet.

Det här är en B22:a, dock inte Skvätt, som var vitmålad. Det är en bild jag hittade på nätet. Jag hoppas ägaren till bilden ursäktar. Jag skall byta ut den så fort jag får fatt på en bild på Skvätt.