Vi tror att Minde byggdes omkring 1904 i Barmen, på norska Sörlandet, och först användes till fiske/lotsning i Kilsund. Enligt uppgift har hon burit namnet Minde från början. Vi hörde en historia om att hon fick namnet till minne – “minde” på norska – av två tvillingbröder till beställarens hustru, som just gått bort på havet. Men dessa uppgifter är väldigt osäkra.
Kilsund vid förra sekelskiftet.
Från cirka 1916 är vi tämligen säkra på att hon var stationerad som lotsbåt i Portör. Vi har varit där och träffat ättlingar till lotsen och tittat på berget där hon låg förtöjd. Sonen till lotsen Klausen var fortfarande i livet 1981 i Sandefjord. Klausern blev lots i Stavern när lotsväsendet avprivatiserades omkring tiden för första världskriget. Cirka 1926 sålde han Minde till en fiskare Karl Dahl i Heggedal längst in i Oslofjorden. Där gick hon sedan som räktrålare i två generationer i samma familj, fram till vi köpte henne 1974.
Från lots- till fiskebåt: Fiskare Karl Dahl köpte Minde 1926.
Dahl den äldre satte efter några år in en enkel maskin och trålade utan styrhytt, för att kunna lägga över trålvajern från sida till sida vid girar. Sonen Helge Dahl byggde om båten totalt omkring 1947 och Minde fick nu brädgång, styrhus och en Rapp tändkulemotor på 24 hästar. Det var så hon såg ut när jag köpte henne.
Helge blev med tiden något av kändis. Han brukade sälja kokta räkor direkt från Mindes däck till turister nedanför stadshuset i Oslo. När vi besökte honom visade han oss många tidningsklipp. Han hade till och med figurerat som omslagsbild på någon veckotidning, med vegamössa och allt.
Helge Dahl mellan trål och styrhus på Minde någon gång på 50-talet.
Mellan 1975 och 1986 byggde vi om Minde totalt. Allt ned till under vattenlinjen, utom akterstammen och några bordbitar akterut, är nytt:
Vi har bytt 150 meter bordgång + förstammen
22 av dubbelspanten delvis, många ned till slaget
Samtliga spanttoppar
Samtliga däcksbalkar/vägare
Däck, överbyggnader, sittbrunn och så vidare
All inredning
All rigg
De tyngre jobben har gjorts på varv. Förstam, däck och däcksbalkar byttes på Rönnängs Varv, strax norr om Marstrand. Resten har i princip gjorts av Kurt Sörensen, först som anställd på Karstensens varv i Skagen, sedan som ägare till varvet i Aalbäck. Själva har vi byggt överbyggnader, sittbrunn osv. Allt riggarbete, inklusive rundhult, gjorde vi också själva.
Dagmar (till vänster) och Minde vid Haralds brygga på Ängholmen.
Minde är pietetsfullt renoverad. I början tillbringade vi mycket tid i arkiven på sjöfartsmuseet i Oslo för att få allting rätt och tidsenligt. En annan kunskapskälla var mästerlots Harald Palmqvist i Göteborg – en annan fundamentalistisk sköyteägare – och hans lotssköyte Dagmar. Minde och Dagmar är väldigt lika – lika stora, ungefär lika gamla och båda byggda i Barmen, fast på olika varv. Och märkligt nog, medan Minde tjänstgjorde som lotsbåt på Portör, var Dagmar lotsbåt på intilliggande Rauarne. Under flera vintrar låg Minde vid Haralds brygga på Ängholmen i Göteborg. Vi lärde oss oändligt mycket av Harald.
Den tredje, och kanske viktigaste, kunskapskällan var Svenska Kryssarklubbens skolfartyg. Jag seglade första gången på Gratitude när jag var 13 år. Under tio år tillbringade jag sedan veckor eller månader varje sommar ombord – först som elev, sedan som instruktör, styrman och slutligen befälhavare. Det var på Gratitude och Gratia som jag lärde mig segla gaffelriggade fartyg och båtar. Balder hade samma bakgrund på Kryssarklubbens skolfartygen. Den som kan sina saker, kommer att upptäcka att åtskilliga av Mindes rigglösningar härstammar från 1800-talets engelska seglande trålare (vilket är Gratituds bakgrund), snarare än ifrån de norska sköytarna.
Skönhet och tidsenlighet var våra ledstjärnor, ofta på bekostnad av vad som var bekvämt och enkelt. Det gör att nu, när alla inblandade är omkring 50, Minde kanske inte är den mest praktiska och familjevänliga båt man kan hitta. Men å andra sidan finns det få sköytar i samma storlek som är lika vackra. Och vi ville aldrig ha det annorlunda.
