Det finns en liten men hängiven skara entusiaster som räddar gamla fartyg av olika storlekar åt eftervärlden. De lägger ner mycken tid och stora summor på material och redskap för någonting som är mycket mer än en hobby – mera ett sätt att leva. Kjell Fornander är en av dem. Här beskriver han hur han renoverat norska Minde.

Artikel publicerad i tidningen Träindustrin nr 6 1986.

Kjell ombord på sitt hem under åren i Skagen.

Bara ett ögonkast. Där avgjordes i all aningslöshet mitt liv för många år framåt. Men hur skulle jag redan då ha kunnat vela vad som skulle komma?

Jag stod i maj 1974 på stranden i en lummig vik, inte långt från Oslo, och tittade ut på de vackraste linjer jag dittills hade sett. Hon flöt högt på den vårkvällsstilla vattenytan. Jag tänkte bort styrhus och fiskebåtsbrädgång, jag tänkte dit en låg överbyggnad och reling, en kraftfull rigg med bom och gaffel och en lång klyvarbom.

Innerst inne hade jag bestämt mig, redan innan ägaren hade rott ut mig och jag för första gången satte foten på Mindes däck.

Och namnet! Minde hade hon hetat sedan stapelavlöpningen på något norskt varv i början av det här seklet. Del var ett vackert namn och laddat av öde och dramalik. Under byggnadstiden hade två svågrar – tvillingbröder – till beställaren gått bort på havet under en fisketur. För att hedra hustruns båda bröder skulle båten få namnet Minde – “minne” på norska.

Jag var förälskad i linjerna och namnet och historien. Minde hade tjänat som lotsbåt från 1903 till 1927. Först i Kilsund, sedan i Portör – båda platserna på den norska Skagerackkusten. Därefter hamnade hon hos en fiskare i Heggedal, inte långt från Oslo inne i Oslofjorden. Efter kriget gick hon i arv till sonen, som fortsatte att dra räkor. Det var sonen som gav henne den första stora ombyggnaden. Då försvann den ursprungliga riggen och ett styrhus byggdes upp istället. Det var också då som hon fick en stor tung Rapp tändkulemotor.

Svårbestämd kondition

Sedan kom jag. Båten hade tjänat hårt i 70 år vid del laget och även om jag inte redan på stranden hade bestämt mig, skulle jag väl knappast ändå varit i stånd att skapa mig en korrekt bild av båtens skick. Nu hade jag klarat det bättre, men det hade ändå varit svårt. Gamla båtar är nämligen sällan dåliga där man kommer åt att titta eller sticka med kniven. De grova spanten och däcksbalkarna var stenhårda av decenniers olja och tjära. Inte den våldsammaste stöt med kniven kunde tränga djupare än några millimeter.

Det var först några år senare som jag lärde mig – eller snarare, förstod den fulla vidden av – det faktum att spant och balkar ruttnar utifrån, frän bordläggningen eller däcket. Nämligen den dag som jag högg bort den första bordläggningsplankan och kunde stå och gräva ut ren jord ur spanten med bara händerna – pytsar fulla av ren jord.

Men nu går jag händelserna i förväg.

Enkel plan

Jag slog till och några veckor senare var båten nere i Bohuslän. Jag hade en enkel plan: styrhus och brädgång skulle bort. Rigg enligt originalritningarna skulle upp. En modern dieselmotor skulle ersätta den tunga, smutsiga och otympliga tändkulan. Det hela skulle ta två somrar och kosta runt 60 000 kronor.

Förstäven fick bytas ut, vilket inte alls var meningen från början.

Det kom istället att ta nio år och kosta närmare en kvarts miljon. Av min enkla plan blev något helt annat. Jag skulle bygga om en gammal båt. Istället förändrades mitt liv.

Det började med motorn. För att lyfta ut den gamla klunsen måste jag öppna ett hål i däcket. Det avslöjade att däcksbalkarna över maskin var dåliga. Jag rev ända ut till sidan och upptäckte att balkvägaren under skarndäcket också var rutten. Jag rev mer och mer av däcket, tills inget längre var kvar. Inte en enda däcksbalk var värd att spara. Inte heller balkvägarna. Men vad värre var: så gott som varje spanttopp visade sig också dålig.

Det var en mörkrets och förtvivlans tid. Minde stod på ett varv på Tjörn i Bohuslän och allt mindre blev kvar av henne för varje dag.

. . . som inte höll

Den ståtliga planen rök. Mina pengar rök. Vintern 1976 stod Minde i ett byggskjul på varvet, öppen och tom som ett nötskal, med kättingar och vantskruvar spända mellan sidorna för att dessa inte skulle falla ut. Så började det mödosamma återuppbyggandet. Under många år framåt riktades all min tid, alla mina resurser, all min uppfinningsrikedom mot detta enda mål. Arbete och privatliv blev bara medel i kampen. Minde blev livets övergripande mening och innehåll.

Här har Minde fått nya däcksbalkar. Sedan lades nytt däck och byggdes överbyggnader och inredning.

Från början hade jag inte på långa vägar kunskaper och erfarenhet tillräckligt för ett sådant arbete. De stora arbetena lejdes bort till varv och professionella båtbyggare. Men även de mindre snickeriarbeten jag ålade mig själv, förorsakade mig stor möda och tog oändlig tid i anspråk. Jag hade som de flesta andra av mitt kön snickrat en del, och saknade inte allmän händighet, men inför en uppgift av det här slaget hade krävts helt andra resurser. Det är inte utan att generas som jag nu tänker tillbaka på alla dessa timmar med borrsväng och fogsvans.

Det rätta sättet är ett helt annat: köp verktyg. Skaffa elhyvel, fräs, slipskiva, cirkelsåg och så vidare. Köp ett ordentligt så kallat kombinationsverktyg med rikt och planhyvel och sågklinga, och även en behändig liten bandsåg. Ställ dessa två stora verktyg nere i båten – och börja bygg. Om du inte kan sköta sådana här saker? Gå då på kurs, eller praktisera någonstans, eller fråga vänner, eller läs böcker eller vad du kan komma på.

Många av dessa verktyg är farliga och kräver den största respekt. Jag avser inte att bagatellisera bruket av dem. Men jag har lärt mig att projektet att bygga om en gammal båt är av den storleksordningen att man inte klarar det utan närmast yrkesmässiga kunskaper. På ena eller andra sättet måste man skaffa sig dessa kunskaper. Och det är väl använd tid. Det samma gäller pengarna man investerar i verktyg. Först drar man sig för dessa stora utgifter, när varje öre behövs till båten, men då skall man komma ihåg att det är år man tjänar. Dessutom finns det en andrahandsmarknad för stora, riktiga verktyg vilket gör att man kan sälja när man är färdig utan att ha förlorat särskilt mycket.

Minde i månadskiftet april/maj 1976.

Långsamt tog båten åter form. Däcket var lagt sommaren 1976. Ett år senare reste sig en låg överbyggnad. Till midsommar 1978 var riggen så färdig att det gick att segla med stor och fock. Ytterligare ett år senare gick även klyvaren att få upp. Jag kunde använda båten, även om inredning ännu i stort sett saknades.

Under segel

Jag har nu hållit på i sex år och gladde mig över all då och då kunna sätta segel, men kunde emellanåt också drabbas av panik inför allt som fortfarande var kvar.

Då dök det plötsligt upp en väldig möjlighet. Eller kanske det är rättare att säga att båten vid det laget hade antagit sådana proportioner i mitt sinne och liv, att det var den som styrde händelseutvecklingen. Jag fick reda på att ett danskt träskeppsvarv, i det nordjylländska fiskesamhället Skagen, fått beställning på ett stort segelfartyg åt Svenska Kryssarklubbens Seglarskola.

Fartyget, som senare skulle få namnet Atlantica, skulle vara en kopia av de legendariska engelska seglande trålarna från slutet av förra seklet, och byggas hell traditionellt i ek på ek.

Renoveringen blev betydligt mer omfattande än vad man planerat. Det mesta under vattenlinjen är nytt.

Med hela mitt hjärta ville jag vara med om detta sällsynta tillfälle att äntligen få se de verkliga proffsen i aktion, inom den disciplin där jag nu under flera år, själv hade fuskat. Frågan var hur detta skulle kunna arrangeras. Jag försökte olika möjligheter, bland annat att få börja som lärling på varvet, innan del gick upp för mig att lösningen fanns så nära att jag inte hade sett den. Jag sa upp mig från den tidning i Stockholm där jag var journalist, tog över Minde att bo i, och började dokumentera arbetet i ord och bild.

Så kom det sig att jag under två år travade omkring i blåställ mellan virkeshögarna på Karstensens Skibsvaerft i Skagen, delande mina dagar mellan att vara med i bygghallen där Atlantica byggdes, och att i rasande takt bygga vidare på Minde.

Ofantlig glädje

På varvet fick jag tillgång till alla moderna maskiner och yrkesmän att fråga till råds. Jag greps aven ofantlig glädje i att se hur jag dag för dag blev skickligare och hur båten tog gestalt på ett sätt som jag tidigare inte hade vågat drömma om. Jag fick inte bara inredningen färdig i ett dittills oanat tempo, utan ambitionsnivån höjdes också i takt med de nya kunskaperna och det dröjde inte länge förrän jag började riva och åter bygga upp en och annan valhänt konstruktion från åren innan.

Det krävs rejäla dimentioner och inte mycket är rakt.

Med oförvägen iver – och modig av den inspirerande miljön – och med hjälp av vänner, började jag till slut riva även i bordläggningen.

När Atlantica var sjösatt, och min bok färdigskriven, hade jag också hunnit byta cirka sextio meter bordläggning och ett tjugotal spant ned till slaget. Förstäven är ny ned till kriet och i samband med att jag bytte kölbultar, lade jag också på en extra köl för att styva upp hela båten och öka lateralplanet en aning.

Nu var äntligen Minde i det skick som jag ville tro att hon var när jag köpte henne. Där hon flyter på havet syns inte en brädbit – utom akterstäven – som är äldre än tio är. Under vattenlinjen är det en helt ny båt.

Det är vad ett sådant här projekt kräver. Det vill säga om man drömmer om att återge en gammal bruksbåt den styrka och sjövärdighet som den från början ägde. Och vad skulle man annars ha dem till? Det är på havet i hårt väder som de verkligen kommer till sin rätt. I stilla väder i skärgården kan de flesta båtar ta sig fram.

Slutförd renovering

Så har det nu gått tolv år sedan jag först fick ögonen på Minde och jag kan inte tänka mig ett liv utan henne. Jag betraktar renoveringsarbetet som avslutat och det årliga underhållet är bara en glädje. Det är knappast betungande. Det är inte stora intensiva arbetsinsatser som behövs för att hålla en välvårdad bruksbåt i skick, utan regelbunden vård. Tar man tag i en skavank eller läcka omedelbart då man upptäcker den, är arbetet sällan stort. Låter man det vara i en säsong eller längre, blir det genast mycket större.

En del av det nödvändiga ekvirket köptes in på rot.

För mig har detta regelbundet återkommande arbete – de kanske femton dagar om året som måste ägnas åt underhåll – kommit att bli en omistlig del av livet, en källa till kreativitet och vila. Vila från det kontorsarbete som jag för övrigt ägnar mig åt.

Dessa dagar med penslar, skrapor eller verktyg i händerna är så totalt uppslukande att det är det bästa botemedlet mot stress och dålig sömn. Arbetet med händerna har blivit en glädje, som jag inte kan tänka mig att vara utan. Till skillnad mot de ord som jag annars arbetar med, vägrar träbitarna att låta sig korrumperas: det som är bra är bra, vad som är dåligt är dåligt. Resultatet går genast att avläsa, det går att se och mäta.

Men huvudsaken är givetvis att segla. Minde ligger i sjön året runt. Hon är med sina grova dimensioner i trä välisolerad, och med hjälp av dieselkamin och radiatorer går det att hålla värme ombord under en stor del av året. Genom att ha ett arbete som går att flytta med sig har jag under flera somrar kunnat vara ombord tre eller fyra månader.

Visst var det värt slitet!

Det var mycket tungt de första åren, så tungt att jag idag inte riktigt förstår hur det gick till. Jag kunde naturligtvis inte få några banklån för att skynda på arbetet. Det var mycket arbete då, men desto lättare nu: jag har en båt som är betald, som jag med andra ord har råd att använda. Mycket.

KJELL FORNANDER