Säg Colin Archer och en seglare får något drömmande i blicken. För hundra år sedan skapade den norske konstruktören Collin Archer en båttyp som skulle ge fiskare och lotsar en säkrare tillvaro i Nordatlantens stormar. Än i dag är Colin Archer ett begrepp som står för styrka, sjövärdighet och skönhet. Nya båtar byggs efter hans idéer och många entusiaster lägger ner stor möda för att bevara gamla Colin Archer-båtar. Kjell Fornander, som här berättar om det arbetet, höll på i åtta år med sin Minde…
Artikel publicerad i tidningen VI, 10/5 1984.
Omslaget. Minde i smult vatten.
Minde med ett rev inne. Dessa tunga båtar kommer bäst till sin rätt i hårt väder.
I Norge är ett 70-tal Colin Archer-båtar organiserade i en klubb. Då och då träffas man utefter kusten. Här i Colin Archers hemstad Larvik.
“Fridtjofs” saga – kärlek och galenskap…
Det går en historia om Fridtjof och den är helt och hållet sann, om än osannolik.
Fridtjof är en norsk sköyte, en så kallad Colin Archer. Det vill säga, en båt.
För några år sedan var Fridtjof i synnerligen dålig kondition – hon är dock byggd 1891 – men ändå nyinköpt av en förälskad man.
Han var förälskad i fartygets linjer, dess långa och dramatiska historia, ja, i själva den magi som strålar från ett föremål av det här slaget.
Han tog henne till ett varv och beordrade hantverkarna att plocka ur det som var dåligt.
Man rev.
Efter ett par veckor meddelade varvet att man lyft på däcket och tagit ur skarndäck och spanttoppar, men att det inte såg riktigt friskt ut längre ned heller. ”Vi kan inte lämna någon röta i båten”, förklarade ägaren.
Man rev.
Efter ytterligare ett tag hörde varvet av sig på nytt ”Vi har rivit till vattenlinjen. Vi trodde nog att det skulle räcka, men varken bottenstockar eller upplängor ser särskilt friska ut.” ”Då måste de bort,” löd svaret.
Man rev.
När bara blykölen återstod, bar man in denna i bygghallen och byggde upp en ny båt med hjälp av mallar från de rivna spanten. Nu seglar Fridtjof. Det är naturligtvis en ny båt. Men hon är också snart hundra år gammal.
Fridtjof på fjorden utanför Larvik. Ny, förutom kölen.
Galenskap och kärlek.
Av detta kan man lära att det finns ett speciellt slags galenskap som söker utlopp i gamla båtar.
Men man kan också lära sig att i Norge – för det var i Norge som detta hände – är gamla båtar inte bara en angelägenhet for fattiga bohemer. För trots allt är Fritjof inte något unikt exempel. Här seglar Colin Archer, Christiania och Liv, och flera andra. Alla nästan nya båtar, fast från förra seklet.
Gång på gång ser man samma dårskap, samma hysteriska besatthet, som får annars nyktra människor att plöja ned allt vad de har av arbete och pengar i gamla vrak som, liksom universums svarta hål, slukar allt som kommer i deras närhet.
Jag är förresten inte ett dugg bättre själv. När jag köpte min egen sköyte, Minde, för tio år sedan, var planern att ett års arbete skulle sätta den gamla damen i seglingsbart skick på nytt.
Det var mest fråga om att bära i land styrhus och trålutrustning, och lite annat småpill, innan hon återförts till sin ursprungliga status som seglande lotsbåt. Jag hade en budget på trettio tusen kronor.
Det tog åtta år. Vad det kostade vill jag helst inte tänka på.
Nu seglar Minde kuster upp och kuster ned. Hon ser ut som hon gjorde när hon gled i vattnet från varvet i Risör i Norge för åttio år sedan, och hon är inte i mycket sämre kondition heller. Man får leta ett tag innan man hittar något virke ombord som är äldre än tio år.
Det är en ny båt. Och det är ett nytt liv.
Minde utanpå Dagmar på Rauarne på norska Sörlandet. Båda byggdes i början av seklet som seglande lotsbåtar, och har efter skiftande öden återförts till sitt ursprungliga skick. Båda är cirka 12m långa och drygt 4m breda. De väger I5 ton och för cirka 80 kvm segel.
Antingen ger man upp ett sådant här projekt efter ett par år, eller så genomför man det med en envishet som kräver förändringar i liv och yrke. Åtskilligt får man nämligen försaka när så mycket av ens tid och resurser läggs ned i en båt. Mycket får man i stället.
Man tror att man bygger om en båt. I själva verket är det båten som förändrar sin ägare.
Från vikingatid.
Minde, liksom Fridtjof, är alltså en norsk sköyte. I Sverige kallas sådana båtar oftast för Colin Archer. Bland vänner av båtar har detta namn en speciell klang. Det betyder robusta och sjövärdiga båtar, det luktar äventyr och jorden runt-seglingar. I mångas ögon är detta »riktiga» båtar, så som båtar skall se ut.
Ett ögonblick bara, så skall jag reda ut begreppen.
Sköyte är det norska namnet på en kravellbyggd, däckad bruksbåt med traditionell gaffelrigg. Det här är inte en vetenskaplig definition, men så som namnet förstås av de flesta människor. Båttypen har samma ursprung som bohuskustens kosterbåtar, och ytterst går båda tillbaka på vikingarnas fartyg.
Sköytarna användes under förra århundradet utefter Oslofjordens och Sörlandets kuster av fiskare och lotsar. På den tiden var de klinkbyggda och öppna och ofta spririggade. Under höst- och vinterstormar förliste alltför många. Regelbundet gick män bort på havet.
Colin Archer är den mest namnkunnige av de konstruktörer som för cirka hundra år sedan moderniserade och utvecklade sköyten. Han var trots namnet norsk, och bodde större delen av sitt liv i Larvik. Där kan man än i dag se hans konstruktionskontor (i dag museum), hans -bostad (där bor fortfarande familjen Archer) och resterna av hans varv (mest stenfundament).
Colin Archer blev redan under sin livstid en legend. Sedan hans död 1921, har ryktet bara vuxit.
Colin Archers far var skotsk timmerhandlare som gjorde affärer på norska kusten. Till slut flyttade han själv dit, till Larvik, och där föddes 1832 sonen Colin. Efter några vandringsår i tjugoårsåldern, då han bland annat letade guld i Kalifornien och var fårfarmare i Australien, återvände han till hemstaden och slog sig ned som konstruktör och varvsägare.
Sjömän är ett konservativt släkte och det tog tid innan Archers idéer slog igenom. Han ville bygga starkare och säkrare båtar, men det var först när hans konstruktioner började vinna på kappseglingsbanorna som han fick sitt genombrott. Säkerheten var fiskare och lotsar inte beredda att betala för, men om de kunde segla ifrån konkurrenterna kom saken i ett annat läge…
Legendariska livräddare.
Colin Archer byggde under sitt långa liv en stor mängd båtar, allt från jollar till stora fartyg. Men hans rykte byggde framför allt på två saker: den norske polarhjälten Nansens fartyg Fram, som Archer ritade och byggde och som överlevde isarna uppe vid nordpolen.
“RS 1, Colin Archer”. Detta var den första räddningskryssare som Colin Archer byggde.
För det andra, det tjugotal räddningssköytar som han byggde åt norska livräddningssällskapet. Dessa båtar är legendariska, och likaså deras bragder. Många förlista fiskare har under ohyggliga vinterväder räddats tack vare dem.
Räddningssköytarna var på cirka trettio ton, och oerhört kraftigt byggda och betydligt underriggade. De var ju byggda för stormar och orkaner på Nordsjön, Atlanten och i Ishavet. Det var dessa båtars legendariska rykte som gjorde att Norge med säkerhet var världens sista nation med seglande livrädd- ningskryssare. Först i mitten av 30-talet seglade den sista av dem ut på räddningsuppdrag.
Christiania under kappsegling på Oslofjorden. Christiania är en före detta redningssköyte och systerbåt till Colin Archer.
Men än i dag seglar fyra av dem i norska vatten, men nu som fritidsbåtar. Det är Colin Archer – den första i serien, byggd 1893 – Christiania, Stavanger och Liv. Ytterligare någon är under renovering. Eventuellt seglar någon under utländsk flagg.
I Sverige finns inte så många sköytar, men i Norge är de en högst levande del av fritidsbåtsbeståndet. Gamla letas upp och renoveras. Nya byggs i plast och andra moderna material, och det byggs åtskilliga nya också i trä.
Är man lycklig nog att äga en gammal sköyte, eller en ny i traditionella material, kan man ansöka om att bli medlem i »Seilsköyteklubben Colin Archer». Bland det 70- tal båtar som är med finns två svenska. Då och då träffas man någonstans utefter kusten. Ett par gånger om året är det kappsegling.
Goda seglare.
Man kan undra hur, dessa klumpedunsar till båtar egentligen seglar? Bra, får man säga. De var ändå byggda för att segla, och var på sin tid avancerade. Men eftersom de var avsedda att användas året runt, och i alla väder, har givetvis snabbheten något fått vika för sjövärdigheten. I lätt väder kan det vara tungt att driva fram alla ton, men i hårt väder är de inte långsammare än moderna familjebåtar. Åtminstone inte om det är lite släpp i skoten. För svagast är de på bidevind. Moderna riggar ligger åtskilliga grader högre mot vind.
Med moderna tävlingsmaskiner, sådana planande vidunder som ses på havskappseglingsbanorna, kan en sköyte givetvis inte mäta sig. Det skulle inte heller falla en sköyteägare in.
En sköyte skaffar man inte, för att bara ta sig mellan två punkter. Åtminstone inte geografiskt.
Colin Archer dog 1921, 89 år gammal. Från sin grav på Tolderodden ser han ut över Larviksfjorden.
Colin Archer i slutet av 1890-talet.
