Ombord på ”RS 1 Colin Archer”
Att segla Colin Archer RS 1 i hårt väder är en fantastisk upplevelse. Kraften när de 27 tonnen slår sig fram i sjöarna är överväldigande. Det är detta hon är byggd för. Och i lä går vattnet aldrig upp på däck.
Hollenderseilasen heter en av den norska Colin Archer-klubbens årliga kappseglingar. Vi var med i höstas, (1979) ombord på klassiska ”RS 1 Colin Archer”. På en sådan båt heter det:
– När det börjar blåsa att så andra går in, får vi en fin tur …
Artkel publicerad i Båtnytt.
AV KJELL FORNANDER (TEXT OCH FOTO)
Det blåser gott och väl 15 sekundmeter. Oslofjorden är septembergrå och grov. Skummet som röker av topparna letar sig in under kläderna. Det är kallt och snålt och ogästvänligt.
Nere i lä ser vi hur de mindre båtarna revar. ”RS I Colin Archer” revar man inte. Inte, om det inte är snöblandad storm uppe vid Lofoten och man måste använda träklubban som hänger i styrbordsvanten till att slå isen av den nedisade riggen.
Det är fantastiskt att segla ”Colin Archer” mot sjön i det här vädret. Det är framför allt kraften som är så överväldigande. Vi har allting uppe: den stora klyvaren, fock, stor, toppsegel och mesan. Nere i lä går vattnet aldrig upp på däck, till och med det översta rödmålade bordet – fenderbordet – är för det mesta torrt. Det finns ingen tvekan när hon slår sig genom sjöar som skulle få varje annan båt i samma storlek att klättra och stöta och slänga.
Det är 27 ton som är byggda för att ta sig fram i just sådant här väder – och värre!
– Det är vid tio sekundmeter hon börjar segla, säger Knut von Trepka som är skeppare ombord.
Vi är med i Hollenderseilasen, en av norska Colin Archer-klubbens årliga kappseglingar. Ett fyrtiotal gamla bruksbåtar, nästan alla gaffelriggade, tävlar i tre klasser på den 50 sjömil långa banan. Vi startade vid Moss, är på väg ut till Hollenderböen ute vid Ferder och ska sedan in och gå i mål vid Dröback.
Colin Archer-klubben är en sparsmakad sammanslutning med 142 medlemmar och 71 båtar – äldre bruksbåtar, bevarade i ursprungligt skick, eller nyare båtar byggda efter gamla ritningar i traditionella material. I Norge kallas de här båtarna skøyter om de har spetsig bak och Colin Archer, som verkade i slutet av 1800-talet, är alla tiders mest kände konstruktör av skøyter. Ja, för somliga är han rent av norsk nationalhjälte trots sitt namn, som beror på att hans föräldrar nyttat in från Skottland i början av 1800-talet.
Alla har vi våra pilgrimsmål, och när jag nu har kört 60 mil från Stockholm för att få segla med ”RS I Colin Archer” under en helg, har jag nått fram till ett av mina.
RS står för Redningsskøyte och 1 för att det var den första som byggdes. Hennes historia är både ärorik och dramatisk.
Hon sjösattes 1893
Hon byggdes 1893 på Colin Archers varv i Larvik. Beställare var det nystartade Norsk Selskab til Skibbrudnes Redning. Sällskapet hade utlyst en tävling om bästa räddningsbåt och trots att det flöt in många svar var man inte riktigt nöjd utan bad Colin Archer, som hade ett gott namn som konstruktör av sjövärdiga båtar, att rita och bygga en provbåt. Båten fick sin konstruktörs namn redan från början, sjösattes 1893 och seglade nästan genast norröver under befäl av kapten N W Anthonisen från Nevlunghavn för att bistå fiskarna uppe vid Lofoten under den stundande vintersäsongen.
Det är tuffa vatten och på den tiden var det varje år stora förluster bland fiskarna, som envist höll fast vid sina gamla öppna Nordlandsbåtar, nästan exakta kopior av de gamla vikingaskeppen som levt kvar här uppe i de isolerade fjordarna.
Nu hände det sig att ”Colin Archer” redan sin första säsong blev beryktad. Söndagen den 20 maj 1894 var det ett ohyggligt väder i dessa nordliga vatten. Under snöblandad pålandsstorm, som ibland mätte orkanstyrka i byarna, låg ett stort antal båtar uppankrade i en vik 150 sjömil öster om Nordkap, på latitud nord 71°, vid Beringshav. Viken hette Havningberg och vi låter kapten Anthonisen själv berätta i sin rapport.
Söndagen 20 maj (1894):
Nordostlig snöstorm och tjockt väder med osedvanligt grov sjö. Alla båtar tillhöriga Vardö fiskestation i hamn. Omkring klockan 17.30 kommer hamnkapten ombord med ett telegram från Havningberg som berättar att ett fartyg och flera mindre båtar har förlist och blivit vrak, att sjön var så grov att det var omöjligt att komma till land och att 20 personer ombord på uppankrade fartyg på redden var i yttersta fara och med begäran att en ångbåt skulle bli sänd till undsättning.
Vi satte segel på redningsskøyten och gav oss av så fort som möjligt med kurs på Havningberg. Snöstormen var så tjock att vi hade stora svårigheter att hålla kursen: sikten var aldrig längre än ett par hundra meter och ibland inte längre än en båtlängd. Klockan halv nio på kvällen siktade vi Havningberg. Sjön var utomordentligt grov när vi styrde ned mot vågbrytarna. Vid inloppet var praktiskt taget hela sjön en enda stor brytande våg. Vi gick sedan genom vind och la henne på en babordsbog med två rev i focken. Härifrån kunde vi nå fartygen som var uppankrade i hamnen.
Situationen var ovanligt besvärlig eftersom det fanns mycket lite sjörum och genom att vågorna bröt på 10 till 12 famnars djup. Vi seglade runt fartygen och släppte ut olja och manövrerade på så sätt att fartygen skulle hamna i oljestråket vilket dämpade sjön avsevärt.
Vi höll på på så sätt, med slag och gippar, låg bi och föll av, alltefter som syntes bäst från stund till stund, och med gott resultat eftersom vi inom trekvarts timme hade lyckats få ombord tjugotvå personer, varav en kvinna.
Vid framkomsten fann vi telegrafiska order att så fort som möjligt återvända till scenen för katastrofen. Vi gick genast till sjöss igen. Stormen var i avtagande men sjön var fortfarande lika svår. Vi nådde Havningberg igen klockan 03.20 och genom att upprepa manövern liksom förra gången lyckades vi ta ombord ytterligare fjorton personer. Vi satte därefter åter kurs på Vardö. Klockan tio på morgonen ankom vi Vardö och satte iland folket. Därefter förtöjde vi fartyget och törnade in, eftersom det inte fanns några ytterligare båtar till sjöss.
Det är stor entusiasm här uppe över vårt arbete. Åtskilliga personer besöker och inspekterar fartyget…
Ett par timmar efter det att ”Colin Archer” för andra gången lämnat Havningberg, slet sig flera av de uppankrade fartygen och drev upp på klipporna.
36 fiskare räddades
Det var en fantastisk bragd som kapten Anthonisen och hans besättning genomfört och för Sjöräddningssällskapets del var saken nu avgjord. Ända in på 1920-talet byggdes sällskapets båtar direkt efter Colin Archers ritningar och man kan säga att de legat till grund för räddningskryssarna både i Sverige och Norge till i dag.
När ”Colin Archer” gick i pension 1933, hade hon assisterat I 500 fartyg med 4500 människor ombord och räddat 237 liv.
Under åren fram till 1924 lät Sjöräddningssällskapet bygga 35 livräddningskryssare efter Colin Archers ritningar, tretton av dem på hans eget varv. Så sent som 1924 byggdes alltså livräddningskryssare med enbart segel. Först 1930 utrustades den första båten med maskin, men under hela 30-talet var segel fortfarande huvudframdrivningssättet.
Det kan förefalla utomordentligt konservativt, men Colin Archers båtar hade ett fantastiskt rykte för sjövärdighet och manöverförmåga, och dessutom ansågs dåtidens motorer alltför osäkra att våga lita på. Det hör ju också till saken, att båtarna i första hand skulle vara i farten när det blåste mer än väl.
Beryktad var båtarnas förmåga att hålla upp mot sjö och vind och kryssa sig från en farlig läkust i hårt väder. Det förekom att båtarna för segel kunde bogsera fyra till fem mindre fiskebåtar ut från en läkust där de hotade att driva upp.
1938 såldes ”Colin Archer” som yacht över till USA, där hon upptäcktes i ganska dåligt skick av några norska entusiaster 1961 och transporterades tillbaka till Norge. Hon var dock i behov av ganska grundlig renovering och 1972 skänktes hon till Sjöfartsmuseet i Oslo.
I stället för att lägga henne på land ville museet att båten skulle få segla som ett levande kultur- och sjöfartshistoriskt minnesmärke och man kom överens med Colin Archer-klubben om att klubben skulle få disponera båten mot att de underhöll henne och bevarade henne i ursprungligt skick.
Som ett led i sitt kulturella ansvar seglade Knut von Trepka med familjen i somras under tre månader hela den norska kusten upp till Kirkenes vid ryska gränsen. När de återvände på hösten hade de mer än I 000 namn i gästboken och överallt hade båten väckt uppmärksamhet och gamla minnen.
Slag för slag kämpar vi oss ut över Oslofjorden. De snabbare båtarna sticker redan från början ifrån oss, men större delen av fältet blir snart efter i den grova sjön.
Knut von Trepka vid rodret på “Collin”
Stavanger (RS 14)
Det blir duell
Det artar sig till en duell mellan ”Colin Archer” och ”Stavanger”. Det är roligt, för de är systerbåtar, ”Stavanger” bara några år yngre.
Utöver de två finns det bara ett par reddningsskøyter under segel bevarade i Norge.
De två båtarna är precis lika snabba. Vartannat slag måste vi falla under ”Stavangers” akter, för att det ska vara hennes tur att falla, när vi möts nästa gång.
När septemberrugget trängt igenom kläderna, är det trevligt både för kropp och själ att värma sig nere i ”Colin Archer”. Hennes inredning är mycket kärleksfullt bevarad med pärlspontade skott i köksgrön färg, spegeldörrar och riktig vedkamin med vedlår. Det kanske låter lite dammigt musealt det här, men det är bara varmt och inbott.
Det knirkar och knakar så behagligt under däck. Det är klon som arbetar mot masten. Det är ett ljud som alltid finns på en gaffelriggad båt, även om man håller lädret i klon väl infettat.
Det verkar så tungt och besvärligt med gaffel och toppsegel och alla försegel och det är sant att det är en tyngre rigg och att det saknas vinschar, men det är först och främst en fråga om teknik.
Man lär sig efter ett tag att hala ekonomiskt och utnyttja den levande kraften. Men framför allt är det, på alla fall och skot, i stället för vinschar, utväxling genom taljor och block.
I klo- och pikefallen får man hänga på, men det är ändå inget mot att skota en modern genua, för att inte tala om en väl fylld spinnaker. Man får komma ihåg att alla de här gamla bruksbåtarna från början byggdes för att kunna skötas av små besättningar, ofta bara två man, i hårt väder.
Under tretton timmar låg vi sida vid sida med ”Stavanger”. Hon rundade en båtlängd före ute vid Hollenderböen och kunde sedan hålla undan och gå i mål ett par hundra meter före ”Colin Archer”.
Veteranerna samlas i Oslo en gång om året
Det är en några år gammal tradition att samla veteranbåtar till ett möte i Oslo i början av sommaren.
Initiativet kommer från Norsk Sjöfartsmuseum som ligger på Bygdöy, på en udde vid inloppet till Oslo hamn.
Som andra moderna museer nu för tiden omgärdar sig Norsk Sjöfartsmuseum med olika aktiviteter. De driver slättoppsskonerten ”Svanen” som skolfartyg. När hon inte är ute och seglar har hon sin förtöjningsplats rätt utanför museet.
Museet är också ägare till ”RS 1 Colin Archer” från 1893 – den första livräddningskryssaren son byggdes i Norge.
Till aktiviteterna får man också räkna den årliga veteranbåtsträffen. I år fanns det speciell anledning till festlig yra – mötet inföll påpassligt nog på 75-årsdagen av Norges frigörelse från Sverige. Norrmännen är ju så nationalistiska på sitt alldeles särskilda norska vis. I svenska, lite trötta, öron är det både rörande och – så förskräckligt omodernt.
Men kanske ska vi avundas dem något, för norrmännen tycks ju i alla fall ha fosterlandet kvar att tro på.
Under inledningskvällens festligheter hölls patriotiska tal och skålades för kungen och för Norge och för fanan.
Söndagen den 8 juni gick själva spektaklet av stapeln. På planen utanför museet spelade blåsorkestrar och sjöng trubadurer. Det hölls fler tal och sedan vidtog huvudattraktionen: veteranbåtsdefileringen.
Båtarna var indelade i olika klasser som var och en gjorde ett par lovar på led förbi publiken på land.
Det förstår var och en, att det fordras bra väder för att segelbåtar ska kunna segla på kolonn.
Så var det också en strålande dag med het sol och en precis lagom manöverbris. Den första gruppen bestod av större skutor och ångfartyg.
Mest spännande var nog de två västlandsjakterna “Brödrene Sand” och “Jelsa”, båda byggda på 1840-talet och nu under restauration av privatpersoner.
Därpå följde avdelningen motorbåtar, ledd av kungafamiljens motorjakt “Stjernen” från 1936.
Som nummer tre paraderade äldre lustseglare. Först seglade den Johan Anker-ritade 12:an Vema III från 1933, sedan följde en lång rad av R-jakter, skärgårdskryssare och spissgattrar.
Sedan kom klassen för däckade bruksbåtar, där seglade 30–50 fots fiske-, lots- och redningsskøyter. Här återfanns den svenska båten ”Minde”, en gaffelriggad lotsbåt byggd i Risör 1918.
Det var för övrigt den enda utländska båt över huvud taget på mötet.
Sist i paraden roddes och seglades öppna bruksbåtar.
Många har fantastiska namn: færingar, åttringar, halvfjersdrömningar och treröringar. Det är speciellt båtarna från Vestiandet och från Nordnorge som omhuldas och bevaras – och även är föremål för nybyggnation. Dessa små båtar är roliga att se på. Inne i de isolerade fjordarna har traditioner från vikingatiden levt vidare ända till sen tid, och många av båtarna ser ut som vikingaskepp i miniatyr. De större är riggade med ett enkelt råsegel.
Principen när det gäller deltagande i Veteranskeppsmötet är att båtarna ska vara från före andra världskriget, eller byggda senare, men då av äldre modeller och i tidsenliga material.
Mötet återkommer nästa år. Har man egen båt som passar in, så är kanske den största behållningen att under några dagar träffa likasinnade.
Och sedan är det en trevlig tur upp till Oslo, även om Oslofjorden tycks oändlig när det bär emot.
