En sammanbiten Janne Engström vid Mindes ratt på väg ned genom Bohuslän efter olyckan i Moss i juni 1974. Vi hade fått en hel del att tänka på. Den ursprungliga planen, att omgående ta Minde genom Göta Kanal till Stockholm, var uppenbarligen inte längre att tänka på…

Vi tog oss längs de innersta farleder vi kunde hitta. Vi trasslade oss ned innanför Hvaleröarna, genom Hamburgsund och Sotekanalen. Men nu är det en gång så i Bohuslän, att det finns många öppna och utsatta sträckor som inte går att undvika. Kosterfjorden är en sådan, Tjurpannan en annan.

Inte för ett ögonblick glömde vi att vi hade stort gapande hål i bogen, om än hjälpligt igenspikat. Det var alltid nervöst att ge sig ut på de öppna ställena. Vi väntade oroligt på nästa stora våg som skulle driva ut tätningen.

Vi litade till att vi hade tillräcklig pumpkapacitet, med våra två pumpar, för att hinna köra upp båten på en strand innan den sjönk om olyckan skulle vara framme. Och det var nog en ganska rimlig bedömning, för vädret fortsatte att vara lugnt, om än sjön gick hög på sina ställen.

Resan var inte utan incidenter. Vid flera tillfällen började vi läcka kraftigt och fick skynda in i lä av någon ö eller vågbrytare och återuppta tätningen med sågspån och gummimassa.

Äntligen förtöjda i Rönnäng efter den vådliga färden från Moss.

Vi hade gott om tid att diskutera framtiden. Genom våra somrar på Gratitude och Kryssarklubbens andra seglande skolfartyg kände vi väl till Rönnängs Varv och dess något excentriske, violtablettuggande ägare, Tore Löfberg. Tore hade gjort stora jobb på skolfartygen och Rönnängs Varv var ett av få kvarvarande träbåtsvarv på Västkusten. Vi bestämde oss för att gå till Rönnäng för att konsultera Tore.