Vi hade en plan, Janne Engström och jag, den där försommarkvällen 1974, när vi anlände till Heggedal för att hämta Minde: vi skulle segla sommaren 1976.

Det fanns gott om modeller. Vi visste ganska exakt hur vi ville ha det. Ungefär som på bilden här. Det är legendariske lotsen Thor Ula, son till stratosfäriskt legendariske lotsen Ulabrand, som löper ut med sin sköyte Frithjof någon gång i början av förra seklet.

Det var ju egentligen inte så mycket som måste göras. Styrhytten måste bort, naturligtvis, men hålet skulle ju ganska lätt kunna förvandlas till en passande sittbrunn. Den stora, tunga och otympliga tändkulemotorn – fascinerande som den var – måste ge rum åt en modern marindiesel. Brädgången skulle bort och ersättas av en låg, traditionell lotsreling.

Och så fick vi ju snickra litet på inredningen. Den tidigare ägarens smak hade varit utpräglat minimalistisk: två traditionella lotskojer, två bänkar, ett skåp, ett löst bord. Det var det.

Förskeppet var oinrett och tydligen använt till att stuva fiskeredskap i. Maskinrummet skulle bli en utmärkt hytt, när väl den nya motorn kommit in. Och så riggen. Mast och annan rundhult, stående och löpande rigg – allt måste göras från grunden. Men det var ju bara roligt och kunde knappast kallas arbete.

Vi planerade att ta båten genom Göta Kanal, till Stockholm där vi bodde. Vi räknade med att hela ombyggnadsarbetet skulle ta två år. Sedan skulle vi segla.

Men på bara sex timmar förändrades allt.